Aftonbladet – 29 juni 1844, sida 2

besinnande af tidens och förhållandernas wvigtiga betydelse, det är icke någon hotelse; ja! viskulle till och med tro, att de bevisa sig vara bättre vänner af lugn och samdrägt, som i tid varna och mana till en klok eftergift och en uppoffring åt fiderneslandet, än de, som genom ett ovilkorligt motstånd, medvetet arbeta på en fortfarande splittring, för att få fiska i ståndsintressenas grumliga vatten. — Sistlidne Tisdag sökte Den Konstitutionelle framdraga åtskilliga anledningar till stöd för en förmodan, att betänkligheter å högsta ort existera mot det hvilande representationsörslaget, serdeles mot sättet för andra kammarens bildande. I går åter läser man i samma tidning: Vi ha i föresående artikel visat huru välgrundade de bemMänkligheter äro, hvilka å högsta ort hysas mot hufvudgrunderna för det hvilande representationsförslaget etc. Hvad som således i Tisdags skulle bevisas, det siges om Fredagen såsom vore det en redan erkänd sak, till grund för ytterligare kombinationer. Sådant är det vanliga bevisningssältet och taktiken hos den hedersman som ou grasserar uti den Konstitutionelie. — Samma tidning söker i en not vederlägga Aftonbladets påstående, att icke någon handtverkare rimligen kan bli utesluten från valrätt till den nya representationen. De mindre handtverpkarnep,, heter det, ir det företrädesvis, som äro i saknad af fast egendom, och taxeringslängderna utvisa, för den som är tvifvelaktig, deras antaln. Detta är ett föga ärligt resonnemang, framför allt af den, som förebrår den nya vallagen såsom hufvudel, att den är för mycket demokratisk. Det var just för att förebygga de konservatives farhågor, att de direkta valen i städerna skulle lemnas för mycket i händerna på massan, som det föreskrefs att en taxering efter 200 R:dr ansedd årlig inkomst, skulle utgöra ett minimum för att berättiga stadsbo till deltagande i valen. 200 RB:dr (för den som ej har fastighet), är väl ock icke någon öfverdrifven inkomst att antaga för någon, som skall kunna anses äfven blott nödtorftigt bergad; och då man blott behöfver erlägga 40 R:dr i utskylder, för att få begagna den politiska rättigheten att vara valman, så måtte det väl vara grundadt, att hvilken borgare som helst kan utöfva denna rättighet, om han vill och sätter något värde derpå. Vill man sedan utsträcka rättigheten längre, alltför gerna för oss, ty vi tro ej faran deraf vara så stor; men från de konservatives sida blir det icke annat än ett djupt byckleri, att anföra denna begränsning, såsom hinder mot representationsförslagets antavande.