Aftonbladet – 27 juni 1844, sida 2

som verkände förslagets godhet, dels derföre att de voro okunnige om innehållet, dels ock emedan de om vissa bestämmelser deri hade fått en falsk föreställning, genom det döfvande skriket och lögnerna om detsamma? Har han icke haft ögon att se, huru antalet af reformens vänner sedermera alltmera tilltagit och dagligen ökas i den mån, förslaget blir närmare bekant och villfarelserna skingrade? Jal om vi ej bedraga oss, ville Hr L. sjelf ännu för få år sedan, sjelf framdrifva ett annat förslag, grundadt på Ståndsprincipen. Att han nu erkänner företrädet af det, som hvilar till antagande, och till och med försäkrar sig vara lika varm derför, som någon annan, hvilket vi ej draga i tvifvelsmål, måtte väl äfven hafva tillkommit derigenom, att hans öfvertygelse haft godt af sakens diskuterande i det allmänna. Och om ännu en del personer finnas, hvilka gerna vilja bilda och stadga sin öfvertygelse, men hittills ej hunnit göra det fullkomligt, är det väl då skäl, att den liberala pressen just i ett sådant ögonblick skulle afbryta och lemna fältet öppet åt fienderna att verka med sina dikter eller vanställningar? Härpå lärer väl ej gifvas mer ån ett svar. Dessutom innehåller den föratsättningen, att en förut fattad mening icke kan rättas, en så orimlig misströstan om kraften af skäl och förnuft, samt tillika en sådan missaktning mot allmänheten, att vi minst hade väntat höra sådant yttras af en man, som sjelf är en gammal publicist, emedan, om hans förutsättning vore riktig, så begripe vi sannerligen icke hvad ban sjelf ansett utgöra ändamålet med sin i många fall berömliga verksamhet på denna bana. Hr Lindeberg klagar äfven öfver, att allmänheten fröttas af mängden af det, som skrifves i ett och samma ämne. Detta ämne är likväl det, som nu mest intresserar hela landet, samt ömfattar en stor mängd principfrågor och detaljbestämmelser, af hvilka ingen är likgiltig för natiocen; och ändock är visst icke en tiondedel, ja, kanske ej en hundradedel så mycket derom skrifvet härstädes, sora man i England sett afhandladt angående den enda frågen om spannemålstullen. De, som iröttnav, hafva dessutom den lätta utvägen, att antingen boppa öfver de artiklar, som röra denna fråga, eller ock rent af låta blifva att läsa tidningarna alls, Riksdagsbladet inberäknadt, så är den saken dermed bje!pt. Hufvudsaken, så synes oss, är alldeles icke om det skrifves något litet mer eller mindre, utan huruvida det som skrifves är durat eller förnuftigt; och i detta afseende hade Hr L. baft långt. mera skäl att vända sig till de reaktionäre, än till reformvännerna, med sin begäran ätt de måtte tiga. Nästan ännu värre är dock förebråelsen i slutet af artikeln, der Hr L., sedan han först klagat öfver att man skrifvit för mycket, jemrar sig att man gjort ingenting, för att få reformen genomdrifven, samt anmärker, att det icke är de devuerade, utan enthusiasterne, som måste hejdas och tillrättavisas. Vi förstå icke rätt, hvad Riksdagsbladet kan mena med uttrycket, att ingenting blifvit gjordt. Men den hänvisning, han synes vilja lemna på ett negatift sält, är verkligen föga rekommenderande; ty att genomdrifva en allmän angelägenhet dermed, att man upphör att skrifva för saken och söker hejda dem, som äro enthusiastiske derför, är verkligen en så egen och, vi tillägga, lyckligtvis så ny uppfinning, att ingen lär vilja fråntaga Riksdagsbladet äran deraf; och allt det resultat, vi kunnat draga af sammanhanget i denna mening, är, att Riksdagsbladets utgifvare torde behöfva hejday sig sjelf i det sätt, på hvilket hans enthusiasm söker verka till reformens. framgång.