Aftonbladet – 27 juni 1844, sida 2

i förrgår en artikel af så besynnerlig syftning, att hvarje förnyad genomläsning deraf måste väcka en ökad förvåning. Den går nemligen ut på ingenting mindre, än att råda pressen ifrån vidare afhandlande af representationsirågan. Se här, på det vi ej må anses tilläfventyrs hafva missförstått författaren, i korthet hans resonnemanz. Utgifv. af Riksdagsbladet erkänner att förslaget är godt, Och önskar kanske allraminst lika varmt, som dess ifrigaste förläktare, att se det antaget, men ptror icke, att ändamålet vinnes genom det idkeliga upprepandet i tidningarna. Ofvertygelsenx, menar han, behölver ej stadgas hos dem, för hvilka öfvertygelse kommer i frågan... De åter, som äro afvogt sinnade emot henne, kunna pej öfvertygas, dels emedan den förut fattade meningen icke kan rättas, dels emedan intresset ej vill rättas,.... Fara värdt är, att de oaflåtliga artiklarne om detta ämne mera skada, än gagna dety.... Det ges menniskor, som börja missatro, hvad de se omfattas med en viss fanatism, och som förtryta, att man ständigt docerar och predikar för dem, utan att vilja lemna deras ezen tanka och omdöme någon tid eller något utrymme. Det vore illa, om några sådanas värma skuile afkylas etc. Riksdagsbladets utg. säger äfven, att om han ej bedrager sig, så hafva reformens vänner genom det der idkeliga predikandet arbetat fienderna i bänderna. Han anmärker ock, att man tyckes hafva så fästat sig vid denna enda fråga, att man tyckes hafva glömt bort alla andra, samt uppräknar härvid nästan alla de öfriga stora frågorna för en riksdag. Slutligen frågar han om det ej vore tid att man började tänka på hvad sjeifva representationsreformen bäst behöfver, snart sagdt det enda. den behöfver: medlen att få den genomdrifven. Hvad har man gjort derför? Så vidt. vi vete ännu ingenting. I fall man känner något sätt att verka för dess antagande, att praktiskt befordra: det, vore. det likväl hög tid, att man nu ryckte fram dermedp, Det är icke de konservative eller devuerade, som äro farliga; det är enthusiasterne, noch det är dem man bör tänka på att hejda, leda och tillrättavisa.n Våra läsare hafva tvifvelsutan vid mer än ett tillfälle sjelfmant anmärkt, att Aftonbladets Red. alltid iakttagit den största återhållsamhet isina yttranden, rörande allt, som angått Riksdagsbladets nuvarande utgifvare och dess verksamhet, så väl i afseende på den Nya teatern, som nu sednast i afseende påRiksdagsbladet, utom vid de tillfällen då vi funnit anledning att förorda något af dess företag eller instämma i något af dess yttranden. Vi beböfva icke närmare förklara skälen till denna återbållsamhet, som vi hade önskat äfven framgent kunna få iakttaga. Men det ges tillfällen inom offentligheten, då, vid frågan om allmänna ärender, tystnaden lätt kunde reissförstås och utgöra en alltför stor svaghet och: hvarvid derföre alla personliga konsiderationer måste vika, och ett sådant synes oss nu vara förhanden, då Riksdagsbladets utgifvare, så formligen som här, uppträdt emot den liberala pressens heia beteende i den mest maktpåliggande samhällsfrågan. Vi kunne nemligen icke underlåta fästa Riksdagsbladets Utgifvares uppmärksamhet derpå, att fastän den ofvannärmnde hemställan utan tvifvel är författad i bästa välmening, så måste likväl hvar och en anmärka, att sättet, hvarpå ban visar sin nitälskan för representations-reformens framgång, är ganska tvetydigt. Det bästa beviset härpå, och nästan det enda som behöfves är, alt att Hr L. haft den förödmjukelsen att se artikeln aftryckt och högligen lofordad både af Biet och Den Konstitutionelle, hvilka båda två för närvarande haiva till sitt hufvudsyftemål att motarbeta reformer. Det är också svårt att öfver hela artikeln fälla något annat omdöme, än att reformens fiender aldrig skulle önska sig något bättre för sin sak, än sådana hemställningar: Hela resonnemanget afviker nemligen icke blott till någon mindre del ifrån, utan står till och med helt och hållet i strid mot det begrepp, man hittills gjort sig om att diskussionens väg eller framförandet af skäl och bevis är den rätta vägen att inom lagarnes gränser verka för en reform. Ofvertygelsen, säger Hr L., beböfver ej stadgas hos dem, för hvilka öfvertygelse kommer i fråga, ty hvar och en erkänner förslagets godhet, och de åter, som äro afvogt sinnade, kunna ej rättas, dels emedan den förut fattade meningen icke kan rättas, dels emedan intresset ej vill rättas.o Det gör oss verkligen ondt, att det är ur Riksdagsbladet, vi skole behöfva citera en mening, som innehåller så mycket bakvändt i så få rader, hvaremot vi i sanning icke finne det underligt, att Riksdagsbladet denna gången tagits under armarce af Biel och Den Konstitulionelle.. Har då Hr Lindeberg glömt, att kort efter sista riksdag nr sdanesla musa af dam