Aftonbladet – 27 juni 1844, sida 1

ller dirigenten förhoppning att kunna låta verket värdigt framträda inför publiken. Och hur många från alla håll möjliga andra vedervärdigbeler har jag icke här utelemnat! Nu ändtligen har kompositören kommit, till den punkt, der målaren, bildhuggaren, arehitekten eller skalden b flunno sig, när delade sista handen vidsitt arbete: De hafva slutat då, och en hvar kan betrakta deras verk, så längesban, behagar, Men till och med nu har musiken icke hunnit så långt, ty tonerna förklinga, Och; så oftachen vill återkalla dem till lif, måste allä-de menniskor, som medverkade vid uppförandet; eller andra i deras ställe, åter förena sig till långvarigt arbete: Men färger, stenar och ord förblifva. Äfven med hänseende till mindre musikverk, till kompositioner för ett instrument eller för en röst, eller för både instrument och röst, står tonkonstnäreh efter andra konstnärer. Han måste icke hafva blott en som kan spela eller sjunga, för att gilva de döda noterna lif; han behöfver också ett instrument, Inte kan man öfverallt släpa med sig ett instrument! Ack, hvilken bedröflig, otymplig konstt Och huru mycket beror icke, vid uppförandet af musikverk, på de personers individualitet, som utföra dem! Hur? olika yttrar sig icke känslan hos menniskorna! Om, vid åskådandet af en tafla eller ett plastiskt konstverk, åskådaren icke tänker eller känner det, som mästaren ville, så skadar icke detta hans verk; det blifver hvad det var. Hur helt annorlunda är icke detta med de individer, som uppföra ett musikverk, ty de öfverflytta sitt sätt att mottaga intryck och att känna på konstverket. Och en konst, som, enligt sjelfva sin natur, förföriskt smeker sinnena,