Aftonbladet – 26 juni 1844, sida 2

libretton) klok igen, och förlåter med en religiös resignation sina fiender allt det onda de tillfogat benne — och, för att utirycka detta, uppstämmer hon en jublande krigssång och sjunker med en praktdrill på läpparne i dödens armar. i I en sådan styl är Annas karakter hållen; Henriks ungefär likaså. Af en ypperlig effekt är, bland annat, hans solo uti terzstten i 3:dje akten: Af en annan, mer värdig sin ära, snart Britanniens tron skall beklädas, och bespottas, förbannas, försmädas skall ditt minne, ditt namn af en hvarl denna philippica sjunger han på en munter, kokett melodi; blott en aldrig så liten tillökning i tempot, och man har den aldra dansantaste valst Skada, att det icke var en Hornpipe för nationalitetens skull! Men vårt recister skulle bli för långt, om vi ville upptaga alla dessa burleska ställen. Vi vilja blott kasta en flyktig blick på de öfriga personerna i stycket. Richard Percy, drottningens älskare, föreställer man sig förmodligen såsom en romantisk hjelte, full af ridderlig courtoisie? ingenting mindre. Han är, efter Donizetti, en tråkig knorr, en riktig chevalier de la triste figure, som oupphörligen lamenterar och stånkar i långa, psalmodiserande toner. Och drottningen, den lifliga, älskvärda Anna Boleyn, som så länge lyst vid Frans den 4:stes glada och ridderliga hof, hon skulle kunna älska denna nåne en mauvaise humeurp?! Undantagsvis bör man uti hans långa och tråkiga parti imedlertid nämna cavatinan i G moll uti första akten, som, ehuru något matt, dock ej är utan musikaliskt intresse. Hans duett med Anna i 2:dra akten är deremot måhända rikast på fadäsier. Sålunda äro alla karakterer, som skola betyda något, behandlade tvärtemot deras väsende, ock man skulle verkligen kunna säga, att den enda, som handlar konseqvent, är Anna, under det hon är galen. Johanna Seymour, Lord Rochefort, pagen Alfred och Hervey, konungens förtrogne, figurera i musikaliskt afseende nästan blott för fyllnadens skull. Deras partier innehålla endast noter, hvilka, oaktadt alla broderier, säga ingenting. Ett undantag gör härvid Alfreds Cavatina (Es dur) vid harpan, som är en icke obehaglig komposition. Af detta allt finner man, att det musikaliska i stycket har föga att bestyra med handlingen; denna står egentligen för sig sjelf såsom en liten roman, en premig för de åhörare, som uthärda alla 4 akterna af musiken. Donizetti har här egentligen gifvit blott konsertmusik, och man bör cj underlåta att i dettr afseende erkänna en förtjenst hos honom (måhända den enda verkliga i närvarande opera), nemligen hans grundliga kännedom om rösternas tekniska behandling, hvilken nästan öfverallt gör sig gällande. För öfrigt svarar den tekniska utarbetningen förträffligt mot det helas anläggning. Örat träffas stundom af harmoniska kruditeter, hvilkas missljud någon gång stegras ända till barbarism, t. ex. uti duetten i första akten mellan Johanna och Henrik, der komponisten modulerar från A molltill C dur på följande originella sätt: efter treklangen på dominanten E följer hårda treklangen på D, derefter en dito på G, hvarefter han lyckligen hamnar i C dur. Huru mycket onödigt bråk hade ej den gamle Sebastian Bach kunnat spara sig, om han känt denna enkla procedur! — lika intressanta ställen förekoroma ännu stundom, ehuru utrymmet nekar oss att meddela dem, — Figurerna i ackompanjemanget äro märkvärdiga för en ultra-trivialitet, hvilken, så vidt vi känna, ingen före Donizetti mäktat uppnå; äfven upprepar han ända till leda den bekanta utnötta rossiniska slutformeln. Då idterna äro så magra, modulationer, figurer, imitationer så torftiga, så kan instrumentationen ej heller vara annorlunda; också finner man, med undantag af ett par ställen, der orkesterbehandlingen gör temligen god verkan, nästan endast knalleffekter. Vändningar i handlingen, personers entråer m. m. förkunnas esomoftast prenumerando genom basunoch trumpetskall; detta sker stundom vid passande tillfällen, men ej sällan i otid och påminner då om Holbergs musikant, som skulle hen i bry!lup till en skomager, hvor det skal bläses i trompeter, når gjästene komme.n Men det är hög tid att vi se oss om efter de utöfvande artister, hvilka erhållit det dyrbara förtroendet att representera de Donizottiska hjeltarna och hjeltinnorna. Vi hafva tagit saken lätt och betraktat hela stycket såsom en fars, hvilket det ock till sitt musikaliska väsende är, men artisterna vid kongl. teatern fingo lof att ta det allvarsamt, och detta var ingen lätt uppgift. — M:ll Lind gaf naturligtvis Anna. Hon hade, såsom vanligt, momenter, der hennes genialiska natur gjorde sig gällande på ett lysande sätt, och detta var fallet vid hvarje någorlunda karakteristiskt tillfälle, då komponisten icke lade henne oöfvervinneliga hinder i vägen, bvilket dock tyvärr skedde alltför ofta, såsom vi ofvan antydt. Att hon vid sådana tillfällen någon gång tog sin tillflykt till öfverdrift, kunna vi lika litet tadla henne för, som för det bon ej alltid stod ut med att con amore utföra de oftast smaklösa och fåniga grannlåter, hvarmed hennes parti är öfverlastad:; hon gjorde, hvad som möjligen kunde göras, och vi kunna blott, nu såsom vanligt, beklaga det missbruk man drifver med hennes herrtiga talang. Det är omisskänneligt att Hr Belietti med mycken sorgfällighet studerat Henriks parti, och på allt vis bemödade sig att höja det, både hvad sång och spel vidkom. Dock var hans föredrag nog maniereradt, helst vid de syllabiska ställena i sången; äfvensom herr B. skulle göra väl uti att söka bortlägga en viss rudess, som ej sällan är märkbar hos honom och här utgör ÖRA