Aftonbladet – 20 juni 1844, sida 2

citetens fall och är rentaf motsatt denna. Skall operan icke ö verskrida sina gränser, så bör. hor derlöre inom sin krets icke upptega andra tilldragelser än sådan2, som tillhöra den romantiska verldsperioden. Denna period börjar med kristendomen och öppnar outtömliga grufvor för skalden. Romantikens grundväsende ör trängtan; denna trängtan förutsätter inbillningskraft. Musiken är bland alla konster den, som mest sysselsätter inbillaingskraften. De gamle hade deremot ulbildningskroft. Hos dem var förständet det öfvervägande; hos oss är det känslan. . Men förståndets organ är ordet; förståndet fordrar åskådning. Könslans organ är tonen, den som känner, åtnöjer sig med föreställningar. Derföre voro skaldekonst, bildbuggareoch byggnadskonst antikens konster; derföre äro musik och målning det romantiska tidehvarlvets. Hiöraf förklaras ytterligare, hvarföre vi äga så ofullständiga underrättelser Om de gamles musik, och hvarföre intet verk af den antika tonkonsten kommit till våra tider, hvaremot de klassiska skaldernas dikter bibehållit sig; häraf förklaras slutligen, hvarföre det i Herculanum funna verket öfver musiken af Philodemos, blott har till ändamål att bevisa, huru oayttig denna koust är. Sunda förnuftet lärer, att ett folk, som älskade handlingar, hos hvilket hvarje kraftyttring var vänd utåt, icke kunde komma öfverens med en konst, som verkade absolut i det inre. — En minuts tystnad hos det lilla sällskapet, bevisade huru många ämnen till eftertanke för alla innehöllos i dessa ord. Åsigter af detta slag hade ännu aldrig uppträdt hos den 60:årige Doloroso. Rigtigheten af det sagda förmådde han icke jäfva, Ack,, utropade han slutligen, ,lycklig den tonsättare, som har män med eara insigter bredvid sig, när han börjar beträda konstens banal Det är rätt illa, att musici, ja, konstnärer i allmänhet, sällan eller aldrig ega vetenskaplig. bill ning, hvilken dock är så nödvändig för dei djus