Aftonbladet – 19 juni 1844, sida 2

— En insändare i Svenska Biet, com oförtrutet trälar, att uppfriska tidningens läsare med föreställningen om alla de vådor, hvilka representationsreformens ifrigaste motståndare vid förra riksdagen sökte framdraga, såsom att förslaget icke är svenskt till sin natur Oo. s. v., bar derjemte i Biet för i går sökt visa, huru olika passande en reform af sådan beskaffenhet är här och i Norge. Ett af de stycken, som häruti förekomma, är så roligt, att vi ej kunne undgå att meddela detsamma: Sverige är Norriges motsats i dessa hänseenden. Hos oss räknar Konungadömet i oafbruten följd sina anor sedan Odens tid, och den högst talrika Adeln ir hos oss urgammal. Svensken är född Royalist, och det företräde, som än i denna stund egnas i sammanlefnaden åt Adeln, synnerligast Friherrar och Grefvar, Friherrinnor och Grefvinnor, endast för titelns skull, visar bäst huru högst obetydligt de Republikanska grundsatserna slagit rot hos folket. Den rike, förmögne eller obemedlade Borgaren, hans Fru och döttrar anse sig smickrade af Grejvens eller Friherrens umgänge, denne må i öf.igt icke i något hänseende vara utmärkt. Bonden står vördnadsfullt med hatten i hand då han talar. med Nådig Baron, högsätet vid alla tillfällen och i alla landsändar intages obestridt af de högadliga familjerne, ja till och med den argaste ofrälse radikal bugar sig vördnadsfullt för en radikal Grefve, som åter endast bevärdigar denne med en obetydlig nick på hufvudet. Månne man i denna naiva tankoyttring, kan fiana en förklaring öfver Biets hemligheter? Det må nu vara härmed huru som helst, men huru Biet häraf kan draga den slutsats, att det föreslagna nya representationssättet skulle vara förkastligt, kunna vi icke fatta. Hvad hindrar väl någon, att äfven efter införendet deraf lemna samma företräde, som än i denna stund egnas i sammanlefnaden åt adeln, synnerligast friherrar och grefvar, friherrinnor och grefvinnorn på sätt Biet sjelf säger, endast för titelns skull? Hvad förbjuder någon, att äfven då finna sig smickrad at grefvens eller friherrens umgingen? Hvarföre skulle bonden icke kunna, äfven sedermera, stå vördnadsfullt med katten i band, då han talar med nådig baron,? Ser man icke att i Frankrike, der adeln icke mera innehar någon politisk makt såsom adel, det likväl anses rött angenämt att vara innehafvare af ett gammalt namn och att få nyttja benämningen de framför detsamma? Hvad hindrar då, att detsamma fortfarande kan komma den svenska adeln till godo? och hvad förmån eller heder tror väl Biet att vår adel i allmänna umgänget hemtar från bivistandet af riddarhussessionerna hvart femte år, som mer än hälften aldrig bivistar, och hvars protokoller begrafvas i glömska? Eller kan för öfrigt verkligen länau någon finnas, nog naiv att tro, det adelns representationsrätt, sådan den nu är, eller såsom ett stånd för sig, kan komma att fortfara mer än högst en riksdag efter denna?