Aftonbladet – 18 juni 1844, sida 2

Först och främst hafva Oscars önskningar i närvarande stund, oberäknadt alla subjektiva anledningar, ja man skall kunna säga, mest i följd af den anade, om icke lofvade ändringen i det förflutna systemet — med ett ord — i hoppet om prätt och sanning, hos det alltid hoppfulla svenska folket — erhållit en betydelse, hvars vigt och värde i detta folks föreställning knappast skulle kunna stegras högre. En bäfstång, fastän af purt moralisk art, är således lsgd i denne konungs händer, med hvilken han icke får, lika säkert som han ieke will, leka eller göra experimenter för sitt nöje skull, såsom gälide det blott de föremål, deri hans önsknivgar mindre väsendtligen influera på utgången. Tvärtom: detta instrument — det mest sublimt kraftfulla, man kan tänka sig — är tillika det vådligaste för hans egen tillfredsställelse, om det brister, äfvensom nästan det i vissa fall bräckligaste. Icke i den mening, som skulle Han vilja missbruka det, men andra finnas som vilja och kunna, och deri ligger faran. Faran gäller också alltid först och mest direkte den om honom bildade opinionen, innan den gäller folkets väl; och det är tänkbart att detta sednare kan bestå under det man skall säga: det var synd att han för en yttrad önskan, som måhända icke varit särdeles djup eller fast rotad, och som han yttrat mera lösligen än absolut, gifvit vederbörande tillfälle att operera för parti-åsigter — ja än värre — operera emot konung Oscars eget uppenbara intresse, då detta betraktas ur en politisk och royalistisk synpunkt ! I Att bevisa den sednare satsen, skall utgöra föremål för återstoden af denna korta uppsats. Det vore hvarken osannolikt eller underligt, om Konung Oscar trodde att den monarkiska principens helgd eller dess fredande för störande accidencer af den derBokratiska fordrade, att stor vigt lades på em så beskaffad organisation af andra kammaren, att den genom blotta elementet af sitt upphof ianebar den sökta garantien och att bruket af knonungsligt veto såmedelst ej behöfde ofta användas. Åfven våra liberala riksdagstalare, t. ex. mejor v. Troil, ha yttrat något dylikt, och som det dessutom hörer till den för ögonblicket moderna politiska doktrinen, så kan naturligtvis en sådan uppfattning och opinion hos en Konung icke i ringaste måtto anses klandervärd. Men vår öfvertygelse är, att i hvad mån doktriner än kan vara i allmänhet sann och riktig, så är den dock för Sverige och för den politiska konjunkturen, om vi så få uttrycka oss, hvari vi nu befinna oss, i grunden falsk. För en stor nation sådan som den franska, för en Kung med sådant system som Ludvig Filip må, ) teorien vara gou; men för en Konung — verkligen älskare af rätt och sannings regemente — öfver ett lika sansadt och lugnt som innerligt tillgifvet nordiskt folk, skulle dotätrinens tillämpning, efter hvad vifrukta, alstra raka motsatsen af hvad som åsyftades. . Icke allenast att mången skulle uti modifikationen af det hvilande representationsförslagot på det sättet, att Konungen skulle tillsätta hälften af ledamöterne i 2:dra kammaren, tro sig se ett tecken till misstroende mot folket, hvilket både eftertanka och erfarenhet gjort för oss Svenskar temligen vidrigt, utan dessutom skulle det ideal af monarkism i sin högsta moraliska fullkomlighet, som omedvetet ligger tili grund för Svenskarnes politiska känslor i detta ögonblick, röna en betydlig afprutning i sin glansbesträlningzg, om de finge se, att monarken verkligen med fullt allvar ville förskansa sig inom d2 barrikader, som den moderna läran kan lemna till de monarkers skydd, som vilja rege ra emot folkets öaskningar. Att dessa skyddsmedel äro lumpna åtminstone i jemförelse med åom, som det svenska lynnet sjelfmant kunde erbjuda, då det omfattades af förtroende, det vore icke svårt att med exempel ur historien bevisa. Men ett argument, som vi anse ändock vida kraftigare, i fail det riktigt uppfattas, finna vi uti denna ödets besynsoerliga tillstädjelse, att en by grundleg, som första gången får sättas i verket under en på tronen nyss uppstigen älskad Konung, erbjuder en konjuaktur med en så alldeles .gen och förundransvärdt fördelgktig kraft, att politiskt modifiera och till goda vanor inleda samtliige vederbörande, att icke allenast riksförsamlingens ledamöters, utan hela folkets sinnesstämning deraf måste få ettintryck, som kan räcka under mansåldrar. Skulle man kunna föreställa sig, att en affolket vall öfre kammare skulle; så länge öfvertygelsen fortfore om regentens rättvisa och sanningsälskande system, tillåta att demokratien inkräktade på Konungamakten? Nej, åtminstone icke här i landet och emot den Konung, som med öppenhet och högsinthet ådagalade, att han i afseende på de många reformer, som förestå oss, ville, om hozom lemnades lof dertill, iakttaga den strängaste neutralitet emellan partierna? Det är ingalunda Konungamakten, som dessa reformer hufvudsakligen komma att gälla, utan styrelsemekanismen och institutionerna i öfrigt. Och hvilket skydd skulle dessa få af en lIkammare med af Konungen utvrämnde ledamöter, hvilka, all doktrin till trots, här i landet skulle af folket anses blott för ett nytt slag af embetsmän, hvaraf det Itycker sig redan ega många sorter nog förut? Nej, det är påtagligt, att en sådan modifikation af det nu Thvilaede representationsförslaget skulle vara för KoI nungamakten i Sverige ett faux bon, om det än för samtlige korporationersoch embets-skråprivilegiintressen vore eftersträfvadt. Följden skulle oundvikligen bli, vid första vigtiga sak, der den öfra kammaren I brukade sitt veto, att folket skulle ugdandraga densamma sitt förtroende och med detsamma med eller utan rättvis orsak börja tvifla på sia Konung, fruktande att äfven han, liksåväl som en i början för sin liberalitet och för sina vackra löften hyllad Ludvig Filip, gått öfver på det systemet, att vilja styra fastän indirekt, i stället för att regera — eit system, som Isnart af sig sjelf urartar att bli dynastiskt i stället för nationelt, retroaktift i stället för progressivt. Om uti dessa reflexioner ligger någon sanning, synes det oss vara bäst icke vidare forska i det faktiska af ryktet från Jönköping. Vi älska att tro, att monarkens önskningar, de må nu hafva varit hittills hvile ka som helst, icke äro af den sorten, som icke vika för öfvertygelse. Tvertom prof finnas redan, att högstdensamma oupphörligt arbetar på att dana sin eger öfvertygelse, och att han icke försmår öfverväga en idö6 sam välment räckes honom med viäjifogade skäl.