Aftonbladet – 18 juni 1844, sida 2

gp 0 7 RN 0 ME DE MAR ant skulle framstå. Under svåra strider lyckades det slutligen det af samtlige stånden valda konstitutionsutskottet, att genom bondeståndets härdiga yrkande, och förstärkt af en i grundlagsenlig ordning vald nämnd, besegra de tre öfriga ståndspluraliteternas motstånd till reformen, samt att få hvilande till antagande eller förkastande vid nu tillstundande riksdag det förslag till mnalionalrepresentationens ombildning, som läsaren finner här intaget, och som innefattar tvenne hulvuddelar: Förslag till Vallag, och förslag till ändringar och tillägg i Regeringsformen.n , ——22Daå Aftonbladet i Lördags yttrade sig öfver sannolikheten af den berättelse, Jönköpingsbladet omnämnt, att en hög embetsman från hufvudstaden hade der på orten utgifvit, att konungen vore afvigt sinnad mot representationsreformen, nämndes det att en insänd artikel öfver samma ämne hade samma dag inkommit, som förtjenar allmänhetens uppmärksamhet. Denna artikel följer här nedan: : Det kan visserligen icke sakna intresse att få närmare utredt det faktiska i fråga om en hög embetsmans uppdrag, — hvarom Jönköpingsbladet häromdagen förmälde — nemligsn att tillkännagifva H. M. Konungens enskilda önskningar rörande det vilande representationsförslaget, heldst sakens vigt sanska mycket beror både på personligheten hos den man, som förmäler sig hafva fått sådant uppdrag, och på verba formalia, hvari Konungen skulle hafva uttryckt sina önskningar. Men vida vigtiare synes det vara, att utreda de grundsatser, epligt hvilka sådana indirekta yttranden från thronen böra uppfattas af svenska folket och dess nuvarande representanter; — ty den faktiska frågan ensam skulle möjligtvis antingen kunna upplösa sig 1 ett virrvarr af motsägelser, eller ock — hvad troligen vore än sämre — sluta med nå;onting likt det, som skedde för att afsluta fråsan om Upsalienska studentresan till Köpenhamn. För att likväl kunna för allmänhetens omdöme appställa någon pålitlig grundsats till rättesnöre härutinnan, måste man först ha gjort sig reda för de grundsatser, efter hvilka konung OSCAR I dels kan hbafva handlat i en så beskaffad fråga, dels bör anses hafva handlat — eller med andra ord: Hvad skulle det betyda om han hade yttrat: Jag vill sanktionera det hvilande förslaget, om det af alla 4 stånden antages, men jag önskar heldst sådan modifikation deri sker, att er del af andre kammarens ledamöter — t. ex. 2, — utnämndes af konungen. Vi antaga för ett ögonblick, att verba formalia varit sådane, utan att vilja hvarken jaka eller neka att de kunna vara annörlunda: och vi skulle tro, att mängden skall finna att de — efter i allmänhet antagna konstitutionella reglor — varit temligen oskyldige; men det är ofta rätt vådligt att bedöma stora politiska frågor efter allmänna regior, då sådane stundom urartat (?) och i sjelfva verket hvila på slentrian. Att konung Oscar vill sanktionera i fail 4 stånd antaga förslaget, må icke någon anse såsom ett till den grad stort bevis på konstitutionali m, att tillkännagifvandet om denna vilja ensamt kan tillfredsställa dem, som skulle kunna finna sig missbelåtne med den sednare delen af hans yttrande, ty i sig sjelf gränsar det nästan till det otroliga, att han i tidens och sakens speciella skick skulle då vägra sin sanktion. Icke för det att någon kan bestrida hans makt att ogilla, men emedan skälen till ett afslag skulle nödvändigt blifva af den art, att de med ens rangerade högstdensamma på det partis sida, der vi tro att han icke skulle älska att stå. Alla torde vara ense om, att konungen i allmänhet icke bör tillhöra något parti, och att denna fråga i synnerhet fordrar ett det möjligen stränzaste iakttagande af den gyllene neutralitetsregeln, emedan påföljden eljest oundvikligen blir, att konungen får uppbära skulden ör allt det mindre angenäma och skadliga, som kan uppstå när ett nytt förslag skall formas, och i fall ett sådant misslyckas. Af samma skäl hade ju redan högsts. konungen Carl XIV Johan förklarat i dess tbrontal år 4840: Att nationen kuade med trygghet förvänta, att de förslag, bvilka kunna varda af Riksens Ständer framburne, skulle af honom öfvervägas med all den sorgfällighet, som pröfningen af ett så vigtigt ämne påkallar. Och då detta var sagdt officiellt, så kan detistyrka nästan jemföras med det uttryck, vi nu antagit vara lemnadt i halfofficiell väg — ty mer kunde en ko nung ej säga, då han talade från thronen. Olyckan är, när man närmare betraktar saken, att intetdera lemnar någon garanti för fullkomlig neutralitet och att ju icke thy oaktadt, hvad vi nu antaga såsom föremålet för större delens af nationen högsta önskningar, kraftigt motarbetas med tillbjelp af dylika uppgifter, som utgilvas med någon sannolikhet, för att uttrycka konunsens enskilda önskningar. Ias. undrar just, om IT MM Aall nan mörkovm mat af huilltanr Antell