Aftonbladet – 13 juni 1844, sida 2

—s———— — aing och lifnärde oss båda. För åtta veckor se dan dog hor. Hon var en engel. Raymond höll Ludvigs hand ännu i sin. En deltagande tår glänste i hans öga mVidare, vitare I sade han hastigt. Men hon var olycklig,, fortfor Ludvig. Ån tingen sörjde hon öfver min fars tidiga frånfälle, eller tänkte hon på de kränkningar, hon af honom lidit; men det sednare finner jag sannolikare. Ofta frågade jag efter min far, och då svarade hon: han är död, mitt barn. Men en gång, då hon hade giålit, tillade hon med en suck: och om han också lefde, skulle ban ändock icke vara hos 0ss; han älskade mig icke. — Jag var den tiden ett barn, då bon sade det; men hennes grämelse grep mig så djupt, att jag fattade vedervilja mot min far. Då han icke kunde älska denna miida, stilla, tåligt lidande vare!se, måste ban ha varit en hård man. Nej, det var han ickelo mumlade Raymond för sig sj. Ni bar kännt honomp, ropade Ludvig hastigt; 9, berätta om honoml Ja2, 128 kände honom; han var vild och eldig, men icke elak, icke hård.n Hvem var han, hvar lefde han, hvar dog han? ,Han var en bricnande dyrkare af konsten, j synnerhet musiken, och har måst betala denne kärlek med sitt lifs lycka Hen älskade er mor men han älskade konsten äsnu mer., Var han praktis ie konstnär?, Ia, äfvern det, han har kärcpat om lagerp. Nir dog kan och hvar? dog i Wien.