Aftonbladet – 12 juni 1844, sida 2

Ludvig. Jag har sett er flera gånger, ni bebagade mig, och detta har gifvit mig anledning, att göra mig underrättad om er., Får jag fråga, hvem jag har den äran att tala med ? Kalla mig Raymond. Jag är en resande privatman.n Ludvig bugade sig tigande. Hvad tyckte ni om det samtal, vi nyss vorc åhörare af?, fortfor fremlingen. Hvad säger n om scenens artisters beteende? Det är ömkansvärdt. Afund, rmissunsamhet iutriger äro motiverna till deras bandlingar., Ni kärmer sångerskan Doloroso?, Ja — nej — egentligen väl inte — jag är — jag ser henne stundom — gå förbi.n i pÄr Ni närmare bekant med ställningar och för bållandea vid härvarande theater ? Ack nej, jag lefver ganska indraget. Jag vill gifva er nyckeln till det samtal, hvar till vi varit vittnen. Ni vet, det fians här tr kapeli mästare, den rike Wästewasser, represeptan ten för den tyska musiken, italienaren Cabajuch och den hos oss nationaliserade italienaren Do!o roso. Af alla är blott den sistnämnde konstnä i ordets sanna bemärkelse. Olyckan vill, att ali tre hafva döttrar, hvilka som primadonnor är anställde vid stora operan. För verldens Öögo synas dessa tre familjer lefva i samdrägt oc vänskap mei hvarandra; mena i löndom förföl de hvårandra med glödande hat. Begriper ni? Jo, iullkomligt! -— Ni är musikalisk ?n ,Musiken är min gudom. Jag sjunger och Lom ponerar.n