Aftonbladet – 11 juni 1844, sida 3

Jag anhåller ödmjukligen att få fästa kong). hofrät. tens uppmärksamhet på beskafferheten af denna procedur. Kongl. teaterns pensionskassa är icke dess direktions enskilda tillhörighet. Hon är en allmän kassa, hvars förvaltning är direktionen uppdragen, och dennas ledamöter äro således enrast tjenstemän, förvaltande ett offentligt uppdrag, och bandlande efter bestämda föreskrifter, dem de icke äga att erter godtycke förändra eller upphäfva. Kassans inkomster bestå i inflytande räntor, i teaterns sujetters afgifter i mån af deras löner, i inkomsten för de beneficespektakler, som för hennes räknivg gifvas å kongl. teatern, och i de afgifter, hvilka kunna erhållas af enskilda teatrar och andra förevisare af offentliga föreställningar. Dessa ipkomster bör direktionen uppbära och för dem redovisa. Rikets Ständer hafva pålagt enskilda teatrar en bevillning för hvarje representation, som statens uppbördsmän äga att indrifva och för hvilken de äro skyldige att redovisa. I fall någen föreslog en uppbördsman att nedsätta denna bevillning, skulle har naturligtvis svara, det han dertill icke ägde någon rättighet, utan måste fö!ja författningarna och sin instruktion. Pensionskassans direktion har deremot, då den nedsatte den s. k. afgiften, sjelf medgifvit, hvad som också är verkliga förhållandet, att den ägde alldeles ingen rätt att uppbära nägot af nya teatern eller af någon annan teater, och att hvad hon af dessa kunde erhålla, vore en frivillig gåfva eller en lyckad spekulation. Detta är ganska lofligt, emedan hon bör söka att förkofra den åt henne anförtrodda kassan, men utgör en bekrätelse på den obestridliga Sanningen, att afgifterna till teaterns pensionskassa, pålagda genom ett konungabref, hvilket möjligen kunde utfärdas under det Säkerhetsakten var den gällande Regeringsformen, måste uppböra efter år 2809, då den grundlag infördes, som stadgar, att beskattningsrätten öfver Svenska folket utöfvas af Rikets Ständer allena vid allmän riksdag. Att den efter nämnde tid någonsin blifvit erlagd har hbärrört af okunvighet; men ingen offentlig auktoritet, som är skyldig att känna grundlagen, kan åligga dess utgörande, och då kong. öfverståthållare-embetet nu gjort det, torde kongl. hofrätten behaga pröfva huruvida det handlat enligt med sin pligt. Det uttryck, som örekommer i dess protokoll, att Rikets Ständer, pefler mitt förmenanden, ensamma ägde rätt att pålägga någon afgift, mäste jag bestrida, så vidt det nemlisen skall anses återgifva mina ord, emedan jag i letta fall ingenting förmenar, utan med visshet vet vad Grundlagens tydliga bokstaf innebär. Ee annan del af frågan är, huruvida mitt frivilliga tagande, att till Pensions-kassan erlägga En Rikslaler, skulle kunna för mig innebära någon skyldigiet att alltid göra det. Egenskapen af frivillighet örutsätter likväl förbindelsens upphörande, när den ria viljan upphör, d. v. s. verkans upphörande med orsaken. I min skrift till Pensionskasse-direktionen säges tydligen, att jag åtog mig att betala, dertill ledd af mia böjelse att undvika rättegångar. Nu har Pensions-kassans Direktion likväl emot mig börjat en rättegång, således brutit vilkoret och följaktligen sjelf befriat mig frår min förbindelse. Då jag dertill har många angelägna och obestridliga förbindelser, dem ag i närvarande stund icke är i stånd att uppfylla, nar jag ej kunnat finna, att fortsättandet af hvad som gentligen endast är en skänk, nu vore annat, än ett fhärdande af andras bättre rätt, och följaktligen af ntet skäl anse mig dertill förbunden. Jag anhåller såiedes hos Kongl. Hofrätten, att berjas från den yrkade summans erläggande, äfvensore rån de mig ådömda rättegåegskostnader, och ati vertoma af Kongl. Pensions-kassans Direktion undfå rsättniog för de kostnader och den tidspillan, som enom denna rättegång ådragits mig. Stockholm d. Juni 41844, A. Lindeberg.