Aftonbladet – 8 juni 1844, sida 2

BO en promenad på ljusa dagen, vore än aldrig så halt. Alla oförlofvade fliekor — heldst de, som bafva mesta utsigt att ständigt förblifva det — skulle då, när saken blefve dem bekant, blekna af harm och förskräckelse; alla gamla tanter skulle spå att verldens ända vore förhand och att vredenes mått nu vore rågadt för tidens ondskas skull; och alla fruar, som sjelfva just ej skulle spotta åt en måg, skulle på nästa kaffejunta komma hvarje ledamot att tappa sin stickstrumpa, genom den nyheten att N. N. vore förlofvad med N. N.; — emedan fru Å. omtalat för fru B. och fru B. för fru C., af hvars pigå berätterskan cedan hört det, att de promenerat arm i arm på öppen gata. — Den illasinnade, som häraf skulle vilja draga den slutsats, att mycket således går an i skumrasket och då ingen ser det, som icke går an i.allas åsyn, ehuru detta sednare borde vara mindre betydelselöst, tillrättavisa vi helt enkelt med den förklaring — att han ingenting begriper. Sådana argumenter äro alltid de lämpligaste och vigaste mot sådant der förargligt och näsvist folk. — Jag var för någon tid sedan i en stor societ6 af godaste ton, der, såsom vanligt, samtalet vände sig kring klädedrägt, moder och dylikt. Nu ville olyckan, att bland sällskapet också befann sig en ung man, som nyligen kommit från landet, der han varit nästan all sin tid; men icke det förnämare landet, eller bland den sk. landtnoblessen, utan högst simpelt från någon ringa prestgård, eller kanske icke ens det, — en hygglig menniska nog, som det för öfrigt tycktes, men med något för smala frackskört och utan hällor. Han blandade sig i samtalet, och kan ni gissa hur han benämnde det der plagget, som karlarne nyttja på... lika mycket, pantalongerna menar jag? Jos han kallade det — med förlof sagdt — för byxors den otäcka karln! Nåå, jag låtsade naturligtvis som jag icke förstod hvad han menade; — att