Aftonbladet – 1 juni 1844, sida 2

bviskningar varit dem nog, stodo våra pelgrimmer orörliga, som bautastenar på högen; men när känslans pokal blifvit rågad svallar den öfver, och i exalterade improvisiationer gåfvo de den snart fritt lopp, än, med högen röst, en lofsång till Drotten, som hägnande utsträckte sitt rike äfven till: Skaldernas heliga värf och diktens olympiska Ickar,, och skogen återgaf, mäktigt som ett tempelhvalf, hvarie ord, och tycktes brusa sitt: amen! liksom vore äfven han, med sin fogelsång och sina vindars sus, berättigad att deltaga i hyllningen af diktens och sångens vårdare, och än, med blygare toner, en välkomsthälsning till honom deruppe i molnen, den blieke vardraren, som allvarsam med minnets lampa går i natten fram skaldens och älskarens förtrogne bigtiar, som läser välsignelsen öfver sjö och land, samt sist ett döende farvällv som från skogens orgelläktare lyeckönskande besvarades pvällp — — Hör på, du: den som nu ofvanpå allt det här hade sig en liten sup och en god smörgås med kaviar och . .. — Och ett godt glas öl . :. — Och en liten, liten jamaika . . . Från det sublima till det löjliga är endast ett steg; och scenen på ätthögen hade verkligen något sublimt. Nu var dermed slut — magen kräfver sin rätt omsider och skall den kräfva i alla tider. Hade nu den medlidsamma månan i verkligheten som i fablen, varit en ost, n. b. åtkomlig för de jordiska vandrarne, i stället för en bigtfar, så hade de dermed varit bäst belåtna, ty när hung