Aftonbladet – 29 maj 1844, sida 2

BOKHANDELS-BULLETIN. Dikter af Wilhelm von Braun, tredje ytterligare förminskade och förbättrade upplagan. Ifragavarande poetiska samlingar äro redan sedan flera år af publiken så väl kända, att derom vid detta tillfälle icke annat än enkel anmäan kan komma i fråga. Att arbetet nu till en lel behöft en tredje upplaga, är i och för sig ett aktum, som, mer än allt rekommanderande, från oublikens sida, talar för detsamma. Den nu i yokhandeln utkomna tredje upplagan föregås af ett itet pikant företal, som vi taga oss friheten att vär intaga: Då jag härmed utgifver en ny upplaga af de trenne örsta delarne af mina Dikter, anser jag mig böra äga några ord till den värda allmänhet, som skänkt å mycken uppmärksamhet åt mina första försök och om visat ett så godhetsfullt öfverseende med mina, ler rättare min sångmös fel och oarter. Ea förfatare kan icke lefva utan bifall och . . . afsättning, itminstone såsom författare, och det är ju derföre vögst naturligt att jag oförställdt yttrar min belåtenet med den smula framgång, som fallit på min lott. Det var en ren tillfällighet, som gjorde mig till ;Diktarer. Då jag, för omkring tolf år sedan, vistades vid Krigs-Akademien, fö!lo några glada yngingar, bland dem äfven jag, på den idben, att utgifva en korps-tidning, som skulle åstadkomma någon liten muntration i det eljest särdeles enformiga kadettlifvet; men som vi alla voro alldeles obekanta med sånggudinnorna, gick det till en början rågot Lrögt med fyllandet af de glesa spalterna, Emedlertid måste det gå, och ,Föreningen,, så he:te den dråpliga tidningen, utkom regelbundet hvarje helgfrin Thorsdag, en hel månad bortåt. I denna tidning inflöt mitt första poem, en lång, knagglig, rimmad och skrufvad slagdänga om högstsalig Hans Meaj:t Konung Fjolver, som hade den gemena oturen att drunkna i ett mjödkar — och mitt publicum, bestående af mycket erfarna och mycket skarpsinniga critici, mellan tretton och aderton år, gåfvo mig genast poets namn, heder och värdighet. Vår Förening hade imedlertid samma öde som den svenska och norrska: den ville nemligen icke riktigt hänga ihop, och derföre upphörde den äfven med det femte numret, men min håg för litterära idrotter, en gång väckt af konung Fjolner, gjorde att jag fortsatte rimmeriet, till en början i min anletes svett, dertill drifven af en inneboende, yster lustighet, som på något sätt ville skaffa sig luft. Det är också ett trefligt sällskap, dessa små tjufpojkar till tankar, som hoppa och skutta kring pennan, endast väntande på den nya födelsens bad i bläckets svarta flod, och innerligt tackar jag all god gåfvas gifvare för den lilla diktaregåfva mig blifvit förlänad, ty den har sedan, då jag ir skolan kastades ut i verlden, förkortat och förljufvat mången ensam stund i mitt föga afundsvärda och föga bragderika militärlif. Om det dessutom lyckats mig, att för en stund glatta någon fårad panna, locka någon gråtmild mun till löje, eller att tvinga sorgen att ,maka åt sig i något bedröfvadt hjerta, då harju äfven jag icke lefvat helt och hållet förgäfves, och då är jag måhända icke alldeles oförtjent af det bifall, allmänheten allthitintills lemnat mina anspråkslösa Dikter. Från vissa håll har jag blifvit strängt, ja ofta skoningslöst klandrad. Men det var också lätt att förutse, att en ung författare, som icke hafvit den ovärderliga lyckan att utbilda sin sång bland lärdomsljusen vid ett universitet och som på köpet visat sig nog opolitisk att genast sälla sig till den liberala kohorten, skulle få talrika fiender bland de andeligt högfärdiga och de skuggrädda. Dock, Gudskelof! att jag har fiender; eljest egde jag troligen icke så många vänner. Lika litet som berömmet skall kunna göra mig inbilsk, lika litet skall äfven klandret förmå att rubba mitt goda humör, ty om jag producerat något som. duger, blir detta hvarken bättre af namnam, eller sämre af ris. Visserligen kan jag ej heller förneka att jag bra mycket syndat på nåden, och att jag låtit min penna löpa alltför fri, både hvad politik och fruntimmer beträffar. Men det är så min natur, och jag rår sannerligen icke derför. Hvad gör väl också ett och annat förfluget ord, då man i bottnen icke menar så illa? Utan att för öfrigt vilja nämna mig sjelf på samma dag, som t. ex. Moses och Salomo, Bellman och Stagnelius, påstår jag dock, helt oförskräckt, att i deras efterlemnade skrifter finnes vida mera ren, osminkad plumphet och veritabel sinnlighet, än i mina stackars Dikter. Men hvem