Aftonbladet – 29 maj 1844, sida 2

— Och ni beter egentligen Anton Voydel, helt simpelt!n . — Jag heter Voydel de Bourgoings..: Äfven detta är sannt! Ni kastar mig ur den ena förvåningen i en annan, unge man... Skulle då äfven det tredje vara sannt, att ni eger denna tulpan, hvit med guld i kanten, purpur och viclett? ...... Naboben slog, alldeles försagd, sina händer tillsammans. . — I edra föräldrars hus,, — återtog Spanjoren, — fanns en gammal troljenarinna vid namn donna Alfonsilla Riguales..-.. — Menniskal! ni är då allvetande!... Lefver hon än, den goda donna Alfonsilla? säg, hvar finnes bon?... svara!l... Jag har utan framgång låtit söka efter henne aliestädes... — Mynheer! hon är död för en vecka sedan ... — Här i Amsterdam ? — Här i Amsterdam., — Hvilken otur, hvilken harm, hvilken grämelse för mig, min herre! oo — Denna donna Alfonsilla hade troget förvarat ett minne af er herr faders lilla paradis i Wessum ... Ni gissar nu förmodligen sjelf sammanhanget... Det var denna tulpan, hvilken bon kort före sin död skänkte mig af tacksamhet för en liten tjenst, som jag en gång för några år sedan kommit i tillfälle att bevisa henne... — Min herre, det skulle vara sannt, det skulle vara verkligt?, utbrast mynheer Voyuel de Bourgoing, i det han mekaniskt fattade målaren i armen, men genast åter tankfuilt släppte honom. — Som jag säger., — Menl — återtog naboben, efter att hafva vandrat eit par slag kring rummet, — ni finner, min unga man! att denna tulpan hkväl i sådant fall på sätt och vis är min .-.. — Denna tulpan, svsrade artisten blygsamt, när måhända på sätt och vis äfven min.r