Aftonbladet – 29 maj 1844, sida 1

ningar. Detta är illa; ty vär man jemnför någon laf de undersökningar, som regeringen låtit anställa med någon af de berättelser som blifvit afgilna af en genom representationen utsedd kommitte, så visar sig genast, att de sedoare uppenbara förbållandet vida klarare och lägga en bättre grund för lagstiftningen. Orsaken är ganska enkel: regeringens undersökningar ledas alltid af den högre byråkratien, statsrådet etc.; men kommiticerna uppsöka och förhöra vittnen öfverallt, ibland de lägsta samhällsklasserna såväl som bland de högsta, och afhöra menniskor, hvilka äro praktiskt inne i saken och ej döma efter förutfattade teorier. Att man öfver ett lagförslag angående fängelsereformer inhemtar utlåtanden af statsråder, generaladvokater och fängelseinspektörer, är naturligt och nödvändigt; men man borde äfven höra fångvaktare, fångprester och fångläkare, advokater, polistjenstemän, ja, fångar, och i nödfall galerslafvar. Då skulle man vinga en verklig sckkännedom, och derigenom grunden för en lag, hvars motiver hvar och en borde kunna begripa. Något tvifvel kan icke äga rum öfver oundvikligheten af det franska fängelsesystemets reformerande; ty för närvarande äro franska fängel-. serna icke annat än läroanstalter och drifhus för missgerningar. Menniskor, som till äfventyrs af lifsnöd eller oemotståndliga frestelser råkat begå en lagöfverträdelse, inkastas nu midt i skaran af förhärdade brottslingar, ochsläppas efter 5 eller 6 års förlopp åter ut i verlden; hvilken sstöter dem ifrån sig, hänvisar dem till;deras sfängelsekamrater och nödgar de olycklige att, antingen de vilja eller icke, omfatta det brottsliga handtverk, som de fått lära i fängelset; Det kan icke nekas, att man efter band har förbättrat fångarnes materiella tillstånd; men med det moraliska -står det lika illa till nu, som någonsin förut; och följden är, att af 400, som lösgifvas efter utståndet fängelsestraff, falla de 43 ganska snart åter i rättvisans händer. Nästan alla gröfre missgerningar begås af lösgifna fångar. Fängelserna för personer, som häktas till förhör, befinnas i ett ännu oförsvarligare skick. Jag har träffat en Tysk officer, som här befann sig i den yttersta nöd och slutligen blef anklagad och häktad såsom tjugömmare. Anklagelsen var, efter min öfvertygelse, fullkomligt ogrundad; men detta gör föga till saken; ty så länge en anklagad icke är formligen öfverbevisad, äger samhället ingen arnan rätt öfver honom, än att på sin höjd försäkra sig om hans person. Den arme mannen qvarhölls under ransakningen hela tio månader i ett fängelse, uppfyldt med brottslingar af alla slag. Han fann medel att hyra sig ett serskildt sofrum; men hvarje morgon klockan 6 skickades fångarne ut på gården, och så tillbragte han en hel vinter, utan allt afseende på väderleken, under bar himmel dagen igenom, emedan det gemensamma uppvärmda fängelset var för litet att inrymma alla fångarne, och togs i beslag af de gröfsta förbrytarne, hvilka i alla Franska fängelser tillkräkta sig företrädet. På en helt annan behandling äger väl en man rätt att göra anspråk, som följande morgon kan förklaras oskyldig. Fängelsereformerna måste nödvändigt åtföljas af motsvarande i strafflagen, så väl i afseende på straffens beskaffenhet, som strafffängelsets långvarigbet, och sannolikt äfven af en förändring i lagen angående juryn. Hvad jag haft tillfålle att se af Fransk brottsmålslagskipning, har icke medfört något gynsamt intryck. Dess största före-träde ligger utan tvifvel i dess offentlighet, och detta är visserligen så stort, att det motväger alla dess bristfälligheter, åtminstone derigenom att de: nu läggas öppna i dagen, hvilket småningom måste leda till deras afhjelpande. Men rättegångskostnaderne äro ganska höga och strafflagen ganska sträng; till följd hvaraf dess tillämpning icke står i något förhållande till förbrytelserna, utan ofta är för lindrig, ofta mycket för bård. Detta härrör från den hemliga strid, som råder emellan juryn och domaremakten, och hvilken genast Och smärtsamt röjer sig för hvar och en, som bevistar en fransk assisdomstol. I allmänhet dömer juryn mycket mildare än domaremakten, och följden är att juryn friar, när den finner det för tillfället åklagade brottet icke ståinågot rimligt förhållande till lagens hårda straffbestämmesser. Detta resultat inträffar i många fall då den anklsgade sjelf erkänt det brott, som juryn förklarar honom icke bafva begått. För tio år sedan hade detta slags frikännelser blifv.t så vanliga, att man nödgades tilllägga ett serskildt moment, enligt hvilket en jury, som fäller, äger att, om den så finner för godt, biföga det betänkandet, att mildrande omständigheter böra tagas i betraktande. I sådant fall nedsättes det straff, som domaren annars skulle hafva att förkunna, till nästa lägre grad. Eter förändringen inträffade likväl att juryn vid nästan alla tillfällen tillstyrkte straffens mildring, och att inkonseqvense af ett annat slag visade sig vid lagskipningen. Jag jag skall anföra ett exempel derpå. Vid en assisdomstol, hvars förhandlingar jag nyligen bevistade, förekommo två tjufransakningar; den första hölls med ea kokerska, hvilken en lingre tid begått hustjufnad hos sitt husbondfolk. Doamstolens bord var betäckt med en del af de stulna sakerna, sisom silfver, klädespersedlar och allehanda husgeråd. Juryn fillde henne, men tillstyrkte mildring; straffet blef sex års fingelse. Derefier hölls ransakning med en yngling från landet, som kommit til Paris att söka tjenst, men sjuknade, hest-Is af sina boningskamrater, fördes till ett lezirett,