Aftonbladet – 28 maj 1844, sida 2

Donna Alfonsilla fortfor: — Jag skall likväl gifva er ett minne af mig en småsak, en. eländighet, hvaråt ni kanske skull skratta . ... . Ni minnes att det var en fattij blomplanta, som just föranledde vår första be kantskap . . . .-det var i mynheer Voydels sköt. lade trädgård i Wessum, men lika godt ni erin. rar er det der!;; Nåväl, jag lyckades rädd: och få med mig den Lilla plantan, det var er vacker tulpan; jag bar sedan år ifrån år omplan terat dess lökar, den har varit mig ett så kär minne af mitt fordna trefliga och lyckliga bem jag har vårdat den som om det varit ett barn a mitt hjerta . ...) — Ab, det är säkerligen den sköna blomman som jag ser nyss utslagen de: i ert fönster? — Det är densamma. Och den är icke blot vacker, don Hernanduv! den för äfven lycka mer sig . . ... Den är ju orsaken att jag lärde känna erb Bon Hernando rördes djupt af detta fina yttrande, som från ett femtio år yngre fruntimmel skulle kliogat som ett galanteri, men i den gamle döende gummats män Ggde håla uttrycket af der naivaste bjertlighet: SA — -,Och-ni--vill skänka mig denna blomma dönna Alfonsilla ? — Ja, min vänl . .—. Ni skall lofva mig tags hand om -den: och vårda den, såsom en hågkoms af en gammiål stackars gumma, hvilken menad: långt mera Väl med er, än hon kunde:-bevis: med gerningar . . och måtte denna blomm: kunna säga, till er detsamma, som jag i min in billning tyckt henne med sina vackraläppa hviska till-mig: Jag bringar lycka med mig! Jag ber er här anmärka, att de båda personerna mellan hvilka dialogen fördes, talade spanska, p hvilket språk, enligt de oomkullrunkeligaste. ilexi kografiska och grammetikaliska auktoriteter, dess sista ord: Jag bringar lycka med mig, heta Traigo conmigo dicha. Den ifrågavarande tulpanen var ingen annan änden der småförnäma hvita med förgyllninge: i kanten, och de violetta ådrorna. hvaraf redan aldra första begynnelsen af denna historia lemn2 des en välmenande, ehuru. ofullkomlig teckning