Aftonbladet – 25 maj 1844, sida 2

sig på de sednare tiderna och arbetat på tankens emancipation från formen. Man fioner flera beröringspunkter mellan den litterära och den musikaliska skolan: samma ungdomliga värma och friskhet, omvexlande med samma bombastiska öfverlastning; man kunde till och med återfinna de halsbrytande tours de force på pianot uti fosforisternas metriska virtuoskonster; båda skolorna äro derjemte aftyskt ursprung. Sålunda torde vi ock få betrakta den musikaliska nya skolan ej såsom ett sjelfständigt existerande moment i konsthistorien, utan såsom en öfvergång till en möjlig framtida förening af de äldres regelräta konseqvens med den nyare tidens friare anda. Men buruvida ett sådant resultat en gårg möjligen skallkunna framgå ur denna skolas verksamhet, beror på frågan, om ett äkta poetiskt element ligger till grund: derför? — Vi vilja försöka att besvara denna fråga. Man kan indela den ifrågavarande skolans produkter i 2:ne hufvudslag, nemligen sådane, hvilkas utförande endast taga den tekniska färdigheten i ansprår, och sådane, som tillika erfordra ett mera spirituellt föredrag. Till de förra höra dessa otaliga Variations de Concert, Capricer,, Fantasier, Inpromtus etc. sur des mötifs favoris — som man visserligen ej kan kalla musik, så framt denna skall frambringa ett angenämt intryck på själen. En fri, ständigt vexlande form skulle här uppenbara sig, ständigt nya ornamenter och koloraturer berusa sinnet. Men man besinnade ej, att denna oupphörliga nyhet endast kan framgå utur tankan, hvilken, såsom den lifgifvande principee, ensamt förmår framkalla nya skött, nya knoppar i ständigt föryngrad fägring. Men någon tanka finnes i allmänhet ej här, hvarför alla dessa brokiga fioriturer, liksom de blommor, hvilka barn afplocka: cch sedan roa sig med att å nyo sätta i jorden, snart vissnade och förbleknade, emedan de saknade den inre lifsprincipen. Sålunda försvann nyheten snart, sjelfva den fria formen blef, hvad förut den strängare varit, stereotyp, och man fann, att det stereotypa sjelfsvädet var värre än den stereotypa pedantismen. Sålunda har, exekutörernas enorma färdighet oaktadt, ofvannämnde produkters kredit på sednare tider lidit ett betydligt afbräck i den musikaliska verlden. De bekanta Transscriplions, genom hvilka Liszt svårligen försyndat sig, kunna i de flesta fall lika litet gillas, emedan de i stäl!et för de uteslutna textorden behänga melodierna med en främmande, brokig teatergrannlåt. I nämnde produkter funno vi således intet poetiskt element. Men helt annorlunda är förhållandet med dessa fantasistycken eler Etuder), såsom de vanvligen kallas, hvilka ofta äro fulla afsnille och karakter. Den gamla skolans produkter förhålla sig i många fall till dessa, såsom ett vinterlandskap till den friska, gröna skogen med sina varma vårvindar, sin klara himmel, sin glada fåglasång. Den ljufva längtan, de obestämda aningar, som utgöra grunddragen i dessa ingifvelser, hinna ej till något bestämdt mål; öfverbufvud är bär ingenting absolut afslutadt, utan alltsammans qvarlemnar en efterklang blandad af lust och vemod. Härigenom få dessa skapelser en romantisk karakter, härigenom ett poetiskt lif, och med detsamma tro vi äfven den ofvan framställda frågan vara besvarad. För öfrigt torde ej serskildt behöfva nämnas, att vi härvid endast tala om de bättre bland det oerhörda antal etyder, som blifvit synlige, och synnerligast om dem af Chopin, Henselt, Schumann, hvilka författare, så vidt vi kävna, hittills hafva lemnat de bästa arbeten i denna väg. Vi hafva varit utförliga (måhända alltför mycket) i utvecklandet utaf vår åsigt af den romantiska. skolan, för att kunna vinna en någorlunda bestämd synpunkt till: bedömande af sen bland denna skolas utmärktaste representanter. Hr Goldschmidt anse vi vemligen representera de flesta af denna skolas både brister och förtjenster. Hans teknik är utbildad till en grad, som vi aldrig sett uppnådd hos någon af de pianister, hvilka hittills besökt, Sverige. -Tvenne momenter anse vi härvid i synnerbet anmärkningsvärda, nemligen den : osvikliga säkerhet; hvarmed han äfven vid de djerfvaste språng i det hastigaste tempo aldrig örfelar den rätta tonen, och den frihet i handleden, hvilken han utbildat till en nästan otrolig grad. Genom detta handens oberoende af armen blir det honom möjligt att med en förvånansvärd rapiditet utöra flerstämmiga passager, i synnerhet uti oktaver och sexter; i detta afseende har man uti Tyskland satt honom vid sidan af Liszt och vi kunna i sanning också ej tänka oss något i denna väg utöffer hvad ban presterar — kort-sagdt, han har underkufvat det eljest nog motsträfviga instrumentet, samtliga tonernå deri :ävo hans: slafvar, men i likhet med de fleste: envåldsherrar regerar han ingalunda: med mild hand. hvarom de förtrycktes Jjudeliga nödröp nogsarst bära vittne. Men från slafvar. utgå inga stora, ingå själfulla ideer: der friheten felas, der felas ock det höere intellektuella lifvet, och sålunda förnimmer man här endast den döda mekanismen; anden har flytt. Detta gäller -imedlertid väsentligen endast de i det föregående i omförmälde -spektakelpjeserna, som utgöra dem rötnantiska skolans skuggs da, och man kan egentligen icke lägga Hr Goldschmidt till last att han ej lade själ.i sitt föredrag al kompositioner, uti hvilka förut iogen själ fanns, Hit hör, bland -decsaker han föredrog på sin .Soir6e, Thalbergs-Sonnambuli-Caprice: ett temligen meningslöst ackumulat af toner — naturligtvis: med-: undantag af den:vackra Beiliniska melodiea — för: öfrigt af en ywterlig svårighet i utförandet; äffen Hr Goldschmidts fantasi öfver originälmotiver syctes oss hufvudsakligen anlagd på bravureffekter. Det gifvasimånga pianovirtuoser, som stanna : vid denna sida afrsaken och dessa äro ej annat, än skicklige mechaniri; bland dem-hörer dock Hr Goldschmidt ingalunda. Härom vittna ej mindre den värma och