Aftonbladet – 25 maj 1844, sida 2

skett, icke af enskild böjelse för denna slågs ostentation, utan af sonlig pietet, af aktning för en faders minne, hvilken på sådant sätt hedrade sin adoptiv-fader och kanske skulle fordrat att bli så bedrad. Bedraga vi oss ej, har folket — den del deraf nemligen, som tänkt öfver ämnet — under enahanda synpunkt betraktat saken och derföre utan knot burit det lidande, som genom denna ceremoni tillfogats det. Må man häri se ett prof på detta folks lugna och värdiga resignation och på de förhoppningar det bygger på en framtida ersättning för hvad det nu lidit. Säkert har likväl ingen framställt saken sådan den verkligen förbåller sig, ty då äro vi öfvertygade, att detta prof uteblifvit; men vi äro lika säkra, att då en framställning deraf en gång göres, skall detta vara tillräckligt för att betrygga landet mot samma förhållandes möjliga återkomst. — Betrakt:r man en Kungssorg under förnuftsenlig synpunkt, så ligger en uppenbar motsägelse deri. Den enskildte anlägger vid en faders död sorgkläder, såsom ett uttryck af inre sorg, emedan han gjort en oersättlig förlust. Men förlusten af en Konung ersättes i samma ögonblick den sker, och saknaden af honom förenar sig officeielt och offeatligt med. glädjen öfver den vinst landet gjort i den nye Konungen. Både saknad och glädje bero naturligtvis af omständigheterna; men den anbefallda sorgen är likvälalltid en motsägelse mot den anbefallda fröjden. Detta är imeds lertid blott en. ordfråga. Sakfrågan är oändligt väsendtligare, emedan den ingriper i hvarje enskilds och derigenom i hela landets financiells förhållanden. Allt i en stat beror på, att ärenderna få gå sin jemna, orubbade gång, att ingen våldsam brytning sker i det beståndende, hvarken af ett eller annat slag, samt öfvergångarna få -ske småningom och förbereda sig sjelfva. Men en Kungssorg inträffar och vänder upp och ned på hela folkets vanor och lefnadssätt. De hittills b-ukliga drägterna afläggas och en enda gemensam för alla iwöres. Alla offentliga och enskilta nöjen och festiviteter upphöra, och med dem alla de näringsgrenar, som derpå varit beräknade, och alla de spekulationer på den dagliga förbrukningen af bittills gångbara varor, slår således felt. Mean föreställe sig elt ögonblick en dyjik Kun;ssorg, påbjuden. och antagen i Frankrike eller England, hvilken oerbörd stagnation i rörelsen deraf skulle uppkomma: huru många hundra tusen menniskor skulle bli brödlösa, hvilka falissementer deraf skulle följa och huru verkningarna af denna ofantliga rubbning i sakernas gång skulle låta känns sig på heladen Europeiska handelsvågen! Hos oss är detta förhållande mindre märkbart, emedan vi äro ett fattigt folk, ståndspersonsklassen och de stora städernas innevånare utgöra, ett jemförelsevs. rinza antal och allmogen, som här: bildar pluraliteten; icke anlägeer någon sorgärägt och ej förändrar sina lefpadsvanor. Men vi tåla också vida mindre, än rikare länder, och om rubbningen så!edes ej kännes så mycket utom lardet, känpnes den så mycket mer derinom. Den förlust, som Kungssorien förorsakat oss, är icke lätt att beräkna, men .dyningarna derefter torde länge låta känna sig. Vi ba hört sägas, att i en enda landsförsamling, icke långt från Örebro, kostäde ringningen hvarje dag sju riksdaler banko; -Min göre böreter upp kalkylen för hela landet. I Stockholm hafva likväl svårigheterna varit alldrastörst. Hela lyxlifvet har afstavnat. Sådant vore visserligen en förde! om det skedde småningom, af fri vilja och öfvertygelse. Nu har det skett tvärt, brådstörtadt och just i den tidpunkt af året, då det var beräknadt på att ha sin egentliga fart, Alla spekulationer på detsamma har gått öfverända, alla detaljbandlare ba sett sina varulager ligga orörda och ha den bedröfliga aspekten att, när sorgen tar slut, äro deras varor gammalmodiga och osäljbara. De husfåderoch enskilta som, ofta nog med bekymmer och: svårighet, anskaffat en garderob för vianterlifvet åt sig: sjelfva och sina familjer, ha sett denna utgift fruktlös och funnit sig dömde till en ny och opåräknad för sorgsakers inköp. För att få ett begrepp om verkningarna böraf på allmänna rörelsen, hehöfver man blott rådhåga de första näringsidkare, handlande eller: bandtverkare man råkar... Kunde mani penningar beräkna den förlust af arbetstid, som uppkommit af det Kongl: likets förevisande, af begrafningen, af klagodagen, som åter borttog en arbetsdag midt i veckan, och lägga den till förlusten af stagnerarde rörelse och felslagna kalkyler, så skulle man häpna der öfver. Folket har tålt och tegaf, emedan det insett och respekterat anledningen, emedan det är öfvertygsdt, att! saken aldrig blifvit framställd under sin rätta synpunkt, och framförallt emedan det gör sig förvissedt, att det skedde för sista gången. Man hoppas, ati likasom Carl Johan, hvilken, efter gammalt bruk, påbjöd ett års sorg eftersin: föresångare, sedan sjelfmant inskränkte den för framtiden till blott ett balit, så skall den nu