Aftonbladet – 24 maj 1844, sida 2

JEN BEFRIELSE, DET EGENTLIGA PRESTERSKAPET VUNNIT GENOM MINISTERFÖRÄNDRINGEN DEN. 48 MAJ Det är naturligt, att det länge väntade och slutgen inträffade ombytet af departement-ehefer för ; rigsoch ecklesiastik-ärenderna äfvensom tillsät-1 andet af de konsultativa statsrådsplatserna väckt j tt allmänt uppseende och måste utgöra källan ör många betraktelser öfver den kommande ställI lingen emellan regeringen och folket. För närsarande inskränka vi oss tillb en blick på föränIringen inom det kyrkliga området. Vi hafva många. gånger uttalat den öfvertygelsen, om slutligen rotfästat sig till: ett allmänt tänkesätt landet, att en stor och vigtig skillnad eger rumi smellan det egentliga Presterskapet. (massan af de församliagarne tjenstgörande, lör folkets andliga väl arbetande. presterne: kyrkoherdarne, komministrarne, adjunkterna, skol-lärarae o. s. v.), och Prelaterne ellov det Episkopala elementet. Vi säga med flit det episkopala eleraentet,, emedan hvar och en vet, likasom vi med nöje erkänna, att flere individer gifvas ibland biskoparne, värda högaktning och förtroende. Men såsom element i staten och till följe af den ställning, det intagit i tidehvarfvet, visar sig Prelaturen såsom någonting genom sjelfva sin natur sträfvande emot den verkliga och sanna ehristendomen, folkets andliga väl, upplysningen och den allmänna moralen, då dermed förstås sedlighet i själ och hjerta, och ej det tomma iakttagandet af antagna formaliteter. Prelat-elementets sylte är och måste nödvändigt vara politiskt, i den möningeis att göra thristendomen till ett medel blott i Vissa högre personers händer, och hvarigenom desse, medeist att hålla folkmassan i okunnighet och vantro, kunna styra den efter sina enskilda, med christendomen ganska liten gemenskap egande önskningar. Att detta politiska, papistiska och till sin natur antiIchristliga element ingen verklig grund har i lu-Itherska kyrkans bekännelse, vet hvar och en, IIsom studerat våra symboliska böcker. Långt ifrån att vi, såsom lutherskt-evangeliske christne, I behöfva understödja detta fanatiska element, hvilIket tär som en kräfta på vår kyrka och våra ttandliga institutioners hela form och tendens till s nödvändiga förbättringar, Utgör det tvertom en ilaf våra förnämsta pligter, just såsom luthersktevangeliskt christna, att söka efter förmåga befri: e vårt samhälle derifrån. Att detta element utöf ,l vat och måst utöfva ett strängt inflytande pi Presterskapet i vårt land, är uppenbart genom ålden ställning af: politisk styrelsemagt, det de facic a linnehar. Likväl har denna inflytelse på de sed nare tiderna betydligen aftagit. Riksdagarne, isyn -Inexhet den sista, gåfva talrika exempel på sjelf (ständige riksdagsmän äfven blang presterskapet