Aftonbladet – 22 maj 1844, sida 2

skulle huset erhälligt gilla den. Men framställd ifven blott från hans sida, är den icke blott den ämpligaste till sin grund och til sin verkan, utan ifven i afseende på det närvarande ögonblicket. Man har just nu erkänt som ett factum, att våra jångdragna underhandlingar med fyra stora hanlelsstater hafva fullkomligt och szöpligt misslyckats och att någon utsigt ej visar sig att återipptaga dem med bättre frawgång. Nu är rätta iden alltså inne; fältet är nu fritt. Man har rettio års erfarenhet af det gamia systemet, och tt det är förfeladt, helt och hållet förfeladt Slutföljden är klar: ändra kosa! Tag den motsatta rigtningen; för lika lång tid om så fordras; men hälften så länge, fjerdedelen blott, är nog, efter min öfvertygelse, för att försksffa oss den ullkomligaste visshet om framgång. Och äfven i ett annat hänseende är det högsta tiden, just nu, att följa denna nya och motsatta rigtning; det är omöjligt för någon att betrakta lan: dets när varande oelägenhet, utan att med detsamma imse nödvänligheten att vidtaga någon genom: ripande åtgärd ill utvidgning och förkofran af vår bendel. Väl ir ställningen ej så svår innevarsnie år, som för att år sedan; handeln har lifvats anscolitt och till n viss grad röjer sig återvändande: al! Jess trefnad; men ingen som ser till boiten af socken kan lölja för sig, att belägenbeten på det bela är insenting mindre än tillfredsställande. Månne ej både handelsvinst och arbetslöner hålla sig ruinerande lågt? Låcheten al handeisvinsien röjer sig bäst i den finansåtgärd, som styre ca iylksen vid.agit genom reduktionen af 3 !, procenis stocks: det höga priset på statspapper, so mediifver en dylik operation, vittnar om allt annat ön tillfredsställande utvägar för kapitalers pl icerande i den produktiva rörelsen, De låga arbetsiönerna ha samma orsak. Huskisson avmiri oå sin tid, vid ett annat tillfälle af alimin örlägenhet, att pen alltför stor tyngd belastade den pr oduktiva industriens krafter,; en sådan öfverlastning är äfven nu för handen. Den röjer sis i de orimligt låga arbetslönerna för Dorsbetsshirsa landtbrukare och i de usla, hvarmed Londons: sömmerskor nödgas ålnöja sig, och som hindrat den gcåyrkade inskränkningen i deras öfverdrilna arbetstid. Det är våra restriktiva stadganden, sum nedhålla både handelsvinst, produktions vii öst och arbetslöner på deras lägsta möjliga punkt; må då afskalfandet af dessa band blifva det örsta syftemålet för hvar och en, som upprigtigzt önskar befrämja den stora massans välstånd. Såsom ett af de vigtigaste stegen i denna rigtning, såsom det verksammaste till och med, hvilket för närvarande och Ju förr dess heldre är att vidtags, anser jag det som åsyftas med ifrågavarande motion