Aftonbladet – 20 maj 1844, sida 2

go skiljda vägar, och min har. förlelat sitt strå lande mål. För er får jag icke beskrifva det rena öfverjotdiska ideal, som: sväfvat för min inbill ning; snarare skall ni urskulda mig, om jag tilläg ger, att en far och välgörare ledde mina steg Lika med er känner jag allt, hvad som ohelga den himmelska gudabilden i min själ, och bar icke utan smärta, vändt mig ifrån den. — För låt min sårade känsla denna förklaring, och hän delsen vårt möte.v Han bugade sig ånyo och ville gå; grefven höl honom tillbaka. — Dröj, unge man,, sade han jag är hvarken orättvis eller otacksam, men mit njerta blef djupt såradt och hvarje omild berö ring öppnar dess ärr. — Härpå följde en kort men likväl så plågsam tystnad, att en hvar ön skade afbryta densamme. Ingen lyckades. Di ropade. fogeln vid fönstret: pensez toujours Louis!ly Hvad är dået?) utbrast grefven nästan bestör och nalkades hastigt fönstret. Han betraktade papegojan uppmärksamt; en ofantlig smärta stämp lade hans drag. O, Louis! 0, Min konung! fort: for han, jag behöfver icke denna uppmaning Du är städse min enda tanke, du skall vara äet tills jag i främmande land lägger mitt trötta huf vud till hvila, för att der uppe återfinna dig konungslige martyr! Hur kommer denna fogel hit?, frågade ban sedan han med våld återvunnit sin fattning. Fri Arnold besvarade frågan, Constance stod bredvir sin far, hvars upprörda tillstånd oroade henne de öfriga omgåfvo dem med spänd väntan på el ytterligare förklaring. oo Min fru,, återtog de Cambis, i det han fattad matronans hand, denna fogel är min ungdoms vän, upplifvar tusende bilder, smälter ålderdo menshårdan isskorpa från mitt bröst och visa mig en paradisisk verld, så skön med alla sin illusioner! — Hvad var Villeron de Cambis, d han först joilrade med denna papegoja, och hva