Aftonbladet – 18 maj 1844, sida 2

Mana trdnt se RN NIMAR SAMA MAME VIS ILIUUUUTVIGSE VILL LIL kännvagifvande på tyska språket, hvilket läsaren återfinner längre ned i detta blad. u———n nar EN RÖST UR RÄDDNINGSHUSET TILL SVERIGES STATSMAKTER. Detta är titeln på en liten skrift, som tillkommit genom försorg af direktionen för räddningshuset i Stora Råby, och på hvilken vi med synnerligt nöje fästa allmänna uppmärksamheten. Den meddelar de stadgar, som gälla för nämnde räddningshus, och har för afsigt att påkalla statsmakternas medverkan för dylika inrättningars uppkomst, här i landet: Detta är hvart för sig säkert välkommet för de många, hvilkas välönskningar Råbyinrättningen vunnit för sig, men det är ännu icke det, som gör att denna lilla skrift läses med så mycket nöje. Eggelsen dertill ligger i den anda af kärlek, hvaraf skriften alltigenom respirerar och som ånyo erinrar att en ny princip, försonlighet och moderskärlek, ligger till grund för behandlingen af de vilseförda barnen vid Stora Råby. Gammal är denna princip visserligen i teorien, ty sedan verldens begynnelse har det varit bekant hvad en moders och faders kärlek kan gifva och hvad den förmår uträtta; men i tillämpningen på. statens sätt att förbättra brottslingar och leda tillrätta de vilseförda, är den verkligen ny. Annu hör man ej sällan i sjelfva hulvudstaden dena meningen, att endast spö, prygel och stryk i alla former, fängelse, svält och misshandling hjelpa; de äro panaceen för all oordning, och -den, som icke är med om att förstärka denna panac, den tar parti af tjuvar och skälmar, som det i vissa blad heter. Denna behandling går lika öfver barn och fullväxta. Man har här haf: exempel på, att då ett par gossar lufvats å gatan, så bar en stadens tjensteman släpat den ene in i fängelseförstugan under rådhuset och gifvit honom ris, i närvaro al alla, som ville se derpå, och sedan skjutsat ut honom på gatan med nedknäppta kläder, oaktadt denne gosse omisskänneligen icke tillhörde den klass, inom Lvilken en rå behandling är vanlig. En och annan torde väl skakat på hufvudet deråt, efter det var ett bättre mans barn); men hur många betänkte väl, att denna barbariska behandling kunde göra barnet moraliskt lytt för all framtid? . . Det har händt att yngre män, som icke visat polisbetjeningen tillbörlig respekt och derför blifvit antastade, samt af fruktan för fängelse och skammen sökt slita sig lösa, blifvit släpade till arresten och der pryglade, eller rättare marterade, så att knappt en fläck på deras kropp lemnats orörd och deras utseende väckt förskräckelse. Sådana vanställda, blå och blodiga varelser hafva ingalunda varit något sällsynt för dem, till hvilka man dragit det förtroende, att de skulle kunna skajfa den lidande upprättelse. Så bar man utsått råbet öch att man rikligen skördat samma sort, derom. vittna brottmålsannalerna. Tecken visa sig väl att denna barbariska anda något börjat vika för eftertankan och mediidandet; men den-grundsatsen, att man genom kärlek bör vinna och besegra vilseförda bjertan, uppfattas ännu af ganska få bland dem, som hafva nåsot alt säga. De festa, som ölvergifvit stryksystemet, bygga sitt hopp på ensligheten, ordningen, allvaret, arbetet, bibelläsning och presterliga förmaningar: -hvart för sig goda och till-en del alldeles nödvändiga ingredienser i förbättringssystemet; men att kärleken, återställandet af en mor, en far, en vän åt den olycklige, skulle utgöra den högsta, ledande principen i ett förbättringshus;, det väcker betänklighet. Om man skall visa sig öm, förtrolig och förekommande mot elaka, förderfvade barn, hur skall man då visa sig mot de goda och oförderfvade? I alla händelser,, menar man, ,ir stryk ett godt och oumgängligt medel; det är det enda radikala och har dessutom den stora förmånen att det går snart öfver. Om man i stället sade, att det är så nära till bands, så behändigt att gripa till, så träffade man sanningen; ty nittionio gånger af hundra är det icke för den agades nytta, utan för den agandes beqvämlighet, att stryk utdelas. Fabeln om solens och nordanvindens täflan att förmå vandraren aflägga sin kappa, glömmer man helt och hållet. En serskild orsak har gifvit lopp åt dessa reflexioner. vid läsningen af ifrågavarande skrift. Anledningar hafva -nemligen förekommit, att de ERE RR LL LF LEE