Aftonbladet – 14 maj 1844, sida 2

ulen. Ett stort julträd upplyste bvardagerum met Meinhard begåfvade alla, men :synnerbet erhöll Therese hvarjebanda vackra saker till wöbleringen af sitt kabinett. De fransyska grannarna voro äfven inbjudns, till och med gamle Darnmeartin måste stiza in, men stannade stel och rask som en vaxbild vid dörren, på en gång lycklig och försagd, att liksom vara i säliskap med grefven. Constance täflade i barnslig glädje med lilla Herman; aldrig hade hon sett något julträd eller bevistat en sådan familjee.t. TLingre fram på aftonen började man språka om resan och efter öfverenskommelse föreslog fru Arnolt Constance att följa med, hvartill hon visade mycken benägenhet. Grefven invände ingenting deremot, emedan hon förut talat med honom om en af sina fordna klostersystrar, som vistades i samma trakt. Första dagarne af Januzri bestämdes till afresan, den rena kalla luften tycktes lofva en fortsatt vacker väderlek, vägarna voro förträffliga, med ett ord: allt bådade den anzenämaste resa. På utsatt dag skiljdes Meinhard och Constance icke utan bekymmer från sitt hem, då deremot Therese var idel glädje. VWVintersmyckad låg trakten framför dem, så snart de kommit ut genom tullen, träden glittrade som kristall, hvarje gren prunkade i sina hvita krusiga fjäderprydnader. Therese tröttnade icke att prisa naturens skönhet för sina reskamrater och, som vanligt, påminte hon sig en strof af någon älsklingsskald och sjöng den med hög röst i den friska morgonluften: Hur vänligt blickar allt på mig, Med vinterns smycken pryder sig; En stålklädd jätte hafvet står, Och skogen diamanter sår. Natur, du aldrig gammal är, Och bvar gestalt dig lika klär; Natur, så hög och underbar, Och dock så huld, så savningsklar! — Efter några behagliga daesresor såg man den lilla staden ligga i en dal, innesluten mellan höga berg, bekransade af tallar. Innevånarne voro