oe te — —Ä rm huldhet — och jag, gamle otacksamme man, äl ju ännu så lycklig, att eva min herre! Grefven förklarade Constarce, det han jek mera skulle återvända till Frankrikes blodbe: stänkta jord, och gaf henne frihet, att till sir vistelseort välja ett tyskt stift, i fall hon önskad bålla sina klosterlöften: äfven yttrade han fö första gången något bekymmer öfver sin ring förmögenhet, i stället att han bittills åt Constance ensam lemnat dessa slags omsorger. Hon bat horom om tillstånd sti också hädanefter få egn honom sin kärleksfulla vård, emedan denna plig nu vore den högsta hon kände. Jag anbålle derjemte, att fortfarande få vara er skattmästa rinna,, tillade hon småleende, sch hoppas at ni ingenting skall sakna, ännu m ndre nedslåg a några bekymmer., Men i ensligheten tänkte Con stance annorlunda, och endast genom bönen fan: hon mod, att med förtröstan möta en mörk fram tid och välja det rätta under dessa, för henn ovana förhållanden. Efter flera sömnlöst till bragta nätter, gick hon en afton i den enklact drägt till bankieren, som förskaffat dem sin nu varande boning och som redan giort dem fler vänskapliga anbud, Hon framstöllde för honon sin belägenhet och sin önskan, alt, likt så ming landsmän, söka förvärfva något genom arbete Hon vidrörde tillika nödvändigheten, att dölj detta för hennes gamle, lättretlige far, och försäk. rade, att hon i klostret vunnit en betydlig får dighet uti de finaste fransyska broderier. Der rike köpmannen aftörde henne med vördnad oct medlidande, samt lofvade, att i detta hänseende skrifva till en bland sina handelsväinner, fabriks igare i en af Thska bergstraktens små städer som sysselsatte minga fruntimmer med dylik: arbeten. Om den heligaste tystlåtenhet gaf har sitt hedersord. Constance skyndade hem, och nu örst kände hon sin bäfvan, sitt hjertas häöftiza rörelse vid det svåra steget; men hon höppades