Aftonbladet – 13 maj 1844, sida 2

—Err 8: hörde hon bonom artigt, när han öfverlemnade sig åt sina minnen. Grefven egde för henne någonting behagligt, hvilket hennes birn ej kunde fiona, och hon försvarade honom mot hvarje beskyllnivg. Det gjorde herne nöje att höra hans röst, och den stolta missbelåtenhet, de andra sågo i bans blickar, hade hon icke blifvit varse. ,Det är kärleken till fäderneslandet, mina barn, sade hon. Den förblifver outsläcklig, ehuru jag genom er trodde mig vara fullt införlifvad med min nya hembygd! Grefven deremot berömde matronan med en tillbedjares liflighet. Han påstod att det fransyska hehaget, den graciösa lättheten ännu bibebållit sig, oaktadt hennes höga ålder, och var för öfrigt mera road, att böra Therese, än operasångerskorna, samt sade Louise ganska smickrande saker Öfver hennes vackra utseende och vwext. Alla voro således belåtna med det närvarande, tills Ludvig XVI:1es död skakade emigranternas mödosamt vunna lugn. De anlade sorg och undveko för Bågon tid till och med sina vänners sällskap. Första dagen förblef grefven helt allena i sitt tillstängda rum, der han oupphörligt fåstade sipa blickar på konungens och dauphins porträtter, hvarken ville njuta någon föda eller se sin dotter och Dammartin. Den åldrige tjenaren smög imedlertid fram och åter utanför dörren, gret och vred sina händer, tills hans herre ändtligen öppnade den på aftonen, för att begära någonting. Då glömde han för första gången sin vanliga undergifna hållning, och hans heta tårar föllo på grefvens band. O min nådiga grefve! utropade han, m,förlåt en gammal, svag man, hvad han icke kan förlåta sig sjelf. Men det var ju också min konung, och jag har ingen, med hvilken jag här kan klaga tillsammans. Hr grefven måste naturligtvis känna slaget långt djupare än jag, ty min nådige herre stod i närheten af hans thron, i strålarna af hans