Aftonbladet – 11 maj 1844, sida 2

den rena Evångeliska lärän enligt regeringsformen är den som uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af är 43593 antagen och förklarad är,, synes det vara ena ovilkorlig pligt för hvar och en prest att i öfverensstämmelse med både kyrko ag, allmän lag och grurdlag visblifva församlingens symboliska skrifter, så framt han vill vara använd såsom en statskyrkans tjenare, Gö: han det icke, då har han ställt sig ulom statskyrkan: och att han icke då kan göra anspråk på beordras derigenom, anser konsist. föja ar båse lagarnas bokstaf och af den ed, hvarmed han s:g till desammas efterlefuad förpligtat. Konsistorium kan icke frikalla ifrån de ingåagna förbindelserna och sä-om en föj) deraf kan det icke förklara någon prest berattigad au ritaga Ji2 iTån de symboliska böcke-nas läroämnen. Presteden är så bindande, att den ovilkorligen äläg ver pett D sländigt förblifrande vid den reva evan pgeliska läran så-om den i Guds ord uppenbara, geom den oföräodrade Ausshurviska bekännelsen samt Upsala mötes beslut ar år 1533 antsgen och förklarad blifvit., Erbäntes icke häri en AOrma fidei normala, en norma docmdorum, då det jymvär tu nehålles i presteden, att den ien boteri gående hvarken uppenbarligen skall förkusna och utsprida, eller hbemligen främja nigon annan läran, så förstår kon-i storium icke hvartill det tjenar, att den protestantiska kyrkan har en enda för lärandet bestämma ide symbolisk skrift, icke heller hvarföre en prest skail med ed förpligtas att lära avnorlunda än han sjel vill. Det må vara att de symboliska böckerna icke äro såsom bibelordet per insvirationem divinam författade och att sålunda något dei kan finnas, 03: i llkännagifver att menniskor dermed hat att skaffa; men båae så larda och så för kristendomens reniet nitälskande anser konsistorium reformatorerne hafva varit, att de förtjena trovärdighet med afseende på Kristendomens fundamentalartiklar hvilka, sådana de äro bestämda genom symboliska böckerna, icke ligga utom utan ul: get guiomliga ordet. det Gamla och Nya Testamentets heiga skrifter. Och då klagandens såväl uti sin utgifaa buk, som ock siva underd. besvår ställer sig i opposition med den evangeliska brans fundamestalartiklar (här är icke fråga om adisshors) så att han lärer motsatsen emot det de symboliska böckerna, i enlighet med unpinbarelsens ord och med bevisvisg derutur hemtad, avgiva såsom K sti oh apostlarnas lära, så kan konsisto ium icke för sin unrderd. del anse honom vara den för ett prote stantiskt lararekall skickliga man, som både Kong!. Brevet d. 21 Aug. 1786 7 och 40 och Kong. Brefvet d. 42 Jan. 17357 förbiada kunsistorium att till den ifrågavarande kapellanstjeasten föreslå. Det må vara att kateketen Ignell icke i sina predikningar och den kat keiiska undervisningen är densamme, som i den utgifna antisymboliska boken, men konsist. måste betvifla att han, trogen sina lärosatser, kan förkunna försoingens lära med hvad dermed eger gemenskap så, som den, grundad i Guds ord och i statskyrkans vå de symboliska böckerna hvilande system bör meddelas. Detta konsistorii tvifvelsmål är j ogrundadt, när han, utgående från den riktiga principen om Jesu rike, icke derunder subsumerar rättfardiggörelsens nåd, såsom grundad på Frälsarens satisfactio vicaia, det är hans lidande och död till syndares försouirg, frälsning från syndens skuld och swaff. Denna lära fioves i de symboliska böckerna alldeles så dan, som i evang. ord, och det måste derföre vara gifvet, at: om den vore fa!sk i de förre, den också måste vara falsk i de sednare. Gerna må det lägga: konsistorium till last, att konsist. är stationärt, då konsist. håller sig vid kyrkans symboliska böcker i all hvad de innehålla, såsom kristendomens primära gundartikar; konsistorium finaer dem-icke a vikan de irån den Hel Skrift, hvarutur de äro härledda, och då konsistorium således icke kan frånkänna de kri-tliga troslärorne en auktoritas divina, sådana de: öfverensstämmetse med urkunden finnas i reformatorernas lärvubyggnad, så kan konsist. icke medgifva alt konsist. dermed mera än sjelfva Skriften lägger något ok på menniskoanden, hvilken med all sin frihet måste vidkännas sin inskränkning i allt det som: icke utan gudomlig. uppenbarelse kan kännas. Har kon sistorium sanningen gifven i den Hel. Skrift och åter. fioner denna sanning i de symboliska böckeroas läro byggnad, så förkastar konsist. icke det bepröfvad gamla för det tillkomna nya, hvars förnumstighet tro: sig kunna korrigera Skriften och efver sin deri lagd: Imening giver en alldeles ny bibel och ett helt och hålet nytt lärosystem, menskligt klyfigt, men ick gudomligt öfvertygande. Enligt klagandeos lärobe Ixrepp, kan ingen svensk prest lära hvad han med sir ed tillförbuncit sig; och det är fara värdt att mer I det på filosofisk grund byggda systemet om Kristi ri Ike, detta rikes grundval, försoningen, så upprifves at ingen tro på Gud i Kristo kommer att lefva icon kri-tenheten, hvars Kristus blefve blott och bart för nuftet, det menskliga vetandet med sina i olika tide perioder olika hypoteser. Denna sjelfförsoning Vor ika tänkbar hos nmiahomedasren och hedningen, som en kristenhet utur en gudomligt gifven, allt tillfreds -Istätlande Kristus; och då vore det onödigt att hafv til och med det sakrament, i hvars instiftelseord Je sus räger: min lekamen är för Eder utgifven, oc mitt blod är för Eder utgjutet till syndernas förlå -Itelse, det är som Luther säger: till lif och salighei Är det kristendomens idt, att menniskan försonar si sjelf i ett oändligt fortgående, så vidt hon går fram; i förnuftsutveckling, så är Kristus icke annat än e