Aftonbladet – 10 maj 1844, sida 2

som Musiktidningen alltifrån dess första uppkomst icke innehållit en enda artikel af nämnde referent — om man afräknar ett par smärre följetongsnotiser — och Aftonbladets kritiker öfver operan och konserterna nästan hvarje gång kommit före Musiktidningens. Reproduktionen skulle således kommit före urskriften?! — — Sedan herr —Xx sålunda apostroferat nämnde tidningar, skjuter han till en början några musici(?) framför sig, hvilka han hört protestera mot det beröm arbetet erhållit. Ehuru dessa myndigheter medgifvit, att formen är ren och vacker, och arbetet just icke lider af effektsökeri, finna de det aock temligen fattigt på egna ideer, och utan den karakter af alivar eller djup, som tillhör ett Requiem,! herr —X sjelf finner totalintrycket förgängligt; blott en och annan fras, får gälla, och detta för det sköna föredragets skull. Hr Böttigers poem befinnes långt och temligen enformigt. — Dessa så vårdslöst framkastade ord skola nu bestämma halten af ett musikaliskt konstverk, och kulikasta de redan för banden varande omdömena deröfver! Märkligast af allt är dock br —xXxs fordring, att herr Berwald skulle ha skrifvit eti Requiem till herr Böttigers text! en requieros-musik till en sorgedikt öfver den aflidne Konungen! — man tänke sig ställen sådane som t. ex.: Der trädde Han — en Man ur folkets leder — Fram med sitt mod och med sitt öppna bröst, Bröt våldets fåsten med sin klinga neder, Bröt väg till bjertan med sin blick, sin röst. Eller: Sitt jern räckte bergen åt härdande flamman Ur ymniga schakt, till båd liar och svärd; Och nordiska hafven, de flöto tillsamman Med vågor, som lydiga krökte sin färd.,) Man tänke sig, säga vi, sådane ord behandlade i requiem-styll! — Hr —x hade gjort klokt uti, att äfven öfver denna punkt höra sina musicip, innan han på egen hand gaf sig ut på djupet. Vi hafva ej för afsigt, att skrifva en apologi för Hr Berwalds musik; vi yrka blott, att omdömet deröfver, det må nu fria eller fälla, bör grundas på skäl och ej på maktspråk, och derjemte vara fritt från sanningslösa insinuationer mot annorlunda tänkande. Dessa maktspråk låta ock besynnerligt i en tidning, som sjelf ifrar mot godtycklighet och absolutism. För öfrigt, hvilka förtjenster eller brister än må tillhöra ifrågavarande arbete, har Hr Berwald lika obestridligen deruti ådagalagt sakkännedora, omtanka och besinning, som hans recensent, Hr —x, dokumenterat sin brist på dessa egenskaper. Visserliger skulle Hr —x kunna anföra, att han ej ägt tillfälle att studera partituret; men oberäknadt. att detta torde hafva ländt honom till fögs båtnad, hafva andra kritici (som åtminstone sök motivera hvad de sagt) lika litet ägt tillgång dertill, utan, i likhet med Hr —x, endast haft sit! öra till ledning för sina omdömen — såvida Hr —x ens verkligen hört Hr Berwalds musik, hvilket torde kunna sättas i fråga, då det är nogsam! bekant, att hans musikaliska kritiker, mulati: mutandis, merändels endast äro genljud från hans förrbemälde resp. orakler. ! 3 ) Måhända var det här, som vissa konnässörer ville haft den dubbla kontrapunkten använd?