Aftonbladet – 9 maj 1844, sida 3

ma det, svarade Constance med blixtrande ögon: Jag begär ert råd, er hjelp i den Gudens namn, från hvars altare jag blifvit bortryckt uti en verld full af mord och jammer. Om Frankrikes nya frihet sesrande skall uppstå ur dess söners blod, hvilket jag med sönderslitet bjerta önskar, så helza henne en ädel, en stor handling, värdig den hänförelse hon inger er. Jag lägger min åldrige faders lif i edra händer. PDölj er tills natten inbryter!, sade officern hastigt; då skall jag återse er, om Gud vill, att milt folk ej träffar kammartjenaren och aftvingar honom en bekönnelse. Är jag ieke tillbaka efter midnadstimman, så var ert öde mäktigare, än min goda vilja. Aflägsna er nu; jag skall söka att bedraga soldaternes väckta uppmärksamhet. Constance flög till sin far, hennes puts slog feberaktigt, hennes lemmar darrade, hennes ögon hade en onaturlig glans; grefven förblef lugn och dyster. När det blifvit alldeles mörkt, lemnade Dammartin det närbelägna gömställe, som skyddat hozsom; man räknade minuterna, inzen talade ett ord; men Constances blickar fästades oafbrutet på uret, som lig framför benne. Då midnatten var inne, (ryckte en centnertynsd af ånpgest hennes bröst, hon gick till fönstret och bad sakta. Nu bördes en bultning på porten, värdinnan insläppte den unga krigarn och kom sedan upp till sina gäster. Hon medförde en militärisk kappa och hatt åt grefven, en manlig bonddrägt åt Constance och tillsade, ait tvenne bästar väntade dem utanföre. Officern bad grefven stiga upp på den ena. Ni är min kamrat, fortfor han, 2r dotter vår vägvisare. Nödvändigheten fordrar, att hon nu går till fots; så snart vi hunnit öfver edra gränser, står min häst till hennes tjenst. Men jag då, medborgare?, frågade Dammartin ängsligt; hvad skall det blifva af mig? Ni är mindre blottställd för någon fara,, svarade officern, och kan Jätt följa oss-allena. I