Aftonbladet – 9 maj 1844, sida 2

rum, der Dammertin nyss antändt kandelabrar och ljuskronor, och med högsta ansträngning lyckades hon att varsamt meddela bonom sitt förskräckliga budskap. Så snart grefven fullkomligt fattat hennes meninz, lutade han hufvudet mot bordet och dolde sitt ansigte i båda händerna; Dammartin liknade en bildstod, intet Jjud svarade Constance och hon vågade icke störa fadrens inre strid. Ändtligen uppreste han sig och sade: Jag flyr icke för denna arresteringsorder och mina egna underhafvandes missbandlingar. Jag will bibehålla mina förfåders rykte, i det jag framtiäder ibland de upproriska med hela den vanliga värdigheten. För detta rykte hear jag uppoffrat mycket, kanske mera än jag borde; jag skall icke befläcka det vid slutet af min lefnad. Constance störtade med ett jemmerrop till hans fötter; hom besvor hosom under dödsångest om böphörelse, kon omfattade hans knän. Bälvande gick Dammartin några steg längre fraro. Hvad fordrar du af din far, grefvinna de Cambis? frågade grefven. Skall han som tiggare irra omkring i de nejder, dem han fordom beherrskat; skall han fly, Dikt en brottsling ? ,Nådigste herre,, sade Dammartin, jag är en ringa man, och borde icke här yttra någon tanka, men förlåt mitt bjertas ångest. Konungen. — säger man — ämnar också lemna riket, för att spara sig till battre tider. Och hvart skola vi gå? återtog grefven. Ö!verallt skall man förfölja oss; upphunnen på flykten, öfverlefver jag icke mitt öde, här kan jag åtminstöne på ett värdigt sätt sluta mina dagar. Jag vet, att herr grefven icke frågar mig till råds,) sade Dammartin; smen det vore synd att tiga, när jag känner en utväg. Tre timrbars väg härifrån ligger en vacker landtlig boning, der herr zrefven kunde uppehålla sig nåera dagar, om jag så får säga, och i fall herr grefven ville visa invånarinnan denna ära. Jag går i borgen för den