Aftonbladet – 7 maj 1844, sida 2

tigheten af thronens öfvermskt öfver den hans egen börd underordnade börden. Dennas tillbakavisande hade kostat fadren lifvet; kunde det väl kosta sonen något mindre än en krona? Hos Carl XIII fanns ej spår till hvarken adel eller ridderlighet; han osade tobak och svor som enl. sjögast; han befinnes derföre hvarken svärtad eller hvitmenad; det är värre: ban är smutsgrå helt och hållet, och hans silhouette visar sig derigenom som en platthet utan hållning, huru man än vänder honom. Favoritstyrelsen, det ägta aristokratväldets objelpliga tvinsot, fick insteg under! hans vanmaktstid; bans ryktes dödsdom är derföre fälld, utan nåd. Carl Johans oförsonligastel handling var att blifva Carl Johan och ej förblifva Bernadotte, och att just genom preliminärerna till denna nampförändring tillintetgöra valet i Örebro af prins Gustaf till thronföljare. Men ehuru detta djerfva tilltag, efter den nya tidens begrepp, ej var något brott, måste det dock, utan skymt till någon urkundlig ledning, gäldas med ett par oerhörda sådana, lika främmande för gissningen till och med, som för häfderna. — Man ser i hela denna följd af vexande skuggdrag, att i samma mån, som aristokratiens fullmåne sjunker bakom den vestra horisonten och den nya tidens sol lyfter sig öfver den östra, i samma mån drager sig tidsbildernas tecknare längre och längre undan i borgruinens dunkel och ropar: det blir natt, mera natt, ännu mera! Detta rop är grundtonen i hela hans epos; den genljuder öfverallt. Men hvilka lysande variationer utveckla sig ej öfverallt derur ändå! Huru lätt balka ej de skärande, hemska dissonanserna förbi, öfverröstade af de mest hänförande broderier! Man hör och undrar, hör och tvekar; men man hör. Man lyssnar, uppmärksam och fjettrad, från introduktionen till kadenzan, och lyssnar än, när allt är slut, efter mer af samma förföriska slag. Vid valet af några profstycken ur denna sista del få vi ej störa läsarens njutning deraf på förhand, genom utplockande af det bästa. Vi välja bellre något bland det mindre betydande, för att visa huru den gamle bekante till och med deri är sig lik. T. ex. följande fragmenter af ett samtal emellan Gustaf III:s gamla tillgifne, nör de med anledning af hans bildstods aftäckande firade en enskild fest hos statssekreteraren Lagerbring. yHvar och en bland gästerna återkallade dervid något drag af den förgudade Konungen. — En dag, inföll Borgenstjerna, när jag hade vakten, yttrade salig kungen till mig: Källarmästaren Rinnman på Riga vid Österlårggatan lär vara en bland mina hätskaste fiender, som högt och bittert för alla sina gäster oaflåtligen klandrar allt hvad jag håde gör och låter. Gå in på havs källare, gör dig underrättad hvart han brukar styra kosan. när karlen beger sig ut, och laga så, att du kan kännpa igen bonom. Jag lydde och återförde til! Hans Maj:t den tidning, att Rinnman vissa aftnar en viss timma alltid vandrade till Norrbacka för att dricka färsköl. Vid den utsatta tiden nästa gång vår man skulie gå till sitt vanliga förfriskningsställe, spatserade kungen med mig på slegtarhusbron, klädde som vanligt i civila öfverplagg och runda hattar. Så snart jeg fick Rinpman i sigte, utvisade jag honom för kungen, som gick rakt emot honom, stadnade, helsade böfligt och tillsporde honom: om han icke vore kälkarmästaren Rinnman på Riga ? Denne, alldeles förbluffad, svarade maturligtvis jan. Mitt namn — fortfor Hans Maj:t — är Gustaf och jag bor deruppen, hvarvid kungen pekade på sottet. Det förtryter mig, herr Rinoman, att ni ej är min vän ; ty jag vet, att ni är en rättskaffens mar, en aktoingsvärd medborgeare, en varm fosterlandsvän. Jag smickrar mig med att vara detsamma; men våra åsigter om sättet att uppenbara dessa tänkesätt äro olika. Ni fördömmer min misshushållving, mitt slöseri, men ni besinnar icke, att de summor, ni misstycker att jag kastar bort, till stor del komma Stockholms borgerskap till gedo. Om jag lefde som en kältring, som en smulgråt, minskados tillfällen att förijeva för mången arbetsam, mer eller mindre bemedlad borgare i hufvudstaden. Något litet får man dessutom lof att skatta åt den menskiiga ofullkomligheten. Ni sjelf, bäste hr Rionman, kan icke i allt appföra er enligt de ädla och stränga grundsatser, för hvilka ni så vackert ifrar. Er förtjonst blefve ganska ringa och er utkomst rätt klen, om ni icke skulte sälja edra varor åt andra gäster än sådens som verkligen hafva råd att dricka ett glas på ledigs stunder. Skulle ni lefva, som ni predikar, så borde ni vägra alla gäldskyldige, alla lättsinnige muntergökar det vin, de onödigtvis förtära på er källare; ty endast detta (bärvid pekade Havs Moj:t på vattnet. som rann under bron der vi stodo) är menniskans naturliga dryck. Skulle vi nu, bvear och en i sin stad låtergå till denna psradisets enkelhet, så måste ri vä medgifva, att lifvet blefve bra glädjefattigt. och ni min tederlige Rinpman, skulle isyenerhet slå er tät illa ut med er bandtering. Låtom oss derföre förstå hvarandra och blifva vänner. Det skulle smärta mig djupt, att nödgas snse för fiende en så upplyst, redlig Toch god svensk som ni är,. Hans Maj:t räckte me dessa ord handen åt källarmästareo och förenade der imed. inställsamt småleende, ett af dessa oemotstånd: liga ögonkast, som så ofta gjort underverk. Nå, hur gick då med Rinnman?, frågade Karsten