Aftonbladet – 7 maj 1844, sida 2

lupplät sig på fästningen för den enslige statsfånlgens blickar, har han ailtså genom vandrat till slut Imed sina läsare, en alltid intressant Cicerone, 0uttöralig på hemlighetsiulla uppenbarelser, mystiIska vinkar, öfverraskande meddelanden och glädTtgt eller bittert skämt, aidrig förlägen för en förIklaring öfver det outredda eller ens det outforskliga, och vid hvar ny grupp jemnt spännande nyTftenheten ännu ett par skrufgängor bögre, för de Juppläckter, som äro att vänta vid den nästfölljande. Hvar och en, som följt honom på den vidsträckta färden — och hvem ibland vårt lands bildade och haltbildade läsare och läsarinnor har det icke? — måste medgifva sig aldrig ha träffat Iden gamle bekantes motbild, inom Svenska litteraturen. Der står han ensam; han har brutit sig en ny bana, som i vårt land var före honom loförsökt. Ieke detsamma likväl, när man ser sig Jowa ibland sandra länders politiska berättare, och Ii synnerhet Frankrikes; man stöter då på typerIna för bans rigtning, bans grundåsigter, om än lingeastädes fullständigt för hans konstnärsmaner. IMen äger man bekantskap med några bland anekdotsamlingarne från det Parisiska S:t Germain, öfver Frankrikes mänga skiften alltifrån Je petit Trianonr till gralfven på S:t Helena, och alla de händelser och figurer, som på denna vida sträcka ila fram förbi minnets magiska lanterna — intagande, koketta, skabrösa, rysliga, löjliga, sublima — jagande hvarandra i bjerta, blixtrande färger, flygtigt men öfverraskande, som strålarne i ett norrsken: har man märkt huru på någon vicomts eller markisinnas svartkonstvink de till tid och rum mest främmande fragmenter gruppera sig till en sammanhängande mosaiksålning, sannolik och bländande så länge förtrollningen varar, alldeles efter konstnärens afsigt: erinrar man sig dylika skildrinsar ur det stora verldsskådespel, som danar öfvergångsperioden emellan adertonde och nittonde århundradet: då förefalla de Waxholmska tidsbilderna ej så helt och hålet oerhörIda. Man har då sett strödda detalier af beslägtad art förut, om än icke desamma, och ingenstädes några så sammankedjade till ett belt af orIsaker och verkningar, som här. Denna jemnförelse ger oss lösningsordet till det stundom gåtIka hos författaren. För att kunna öfverskåda Ihans tidsbilder på en gång och tillika varseblifva den ofta obemärkta tråd som innerst förenar hela den glindrande per!raden, är det nödvändigt att ställa sig på hvad men i Frankrike kallar en —-legitimistisk ståndpunkt. Må man likväl icke så missförstå oss eller förf:n, stt viskulle anse honom för legitimist quand meme ! Långt derifrån: ban döljer icke att Waszhuset nedstigit för alltid i grafven med Sofia Albertina, och för bonom gilves inzen Henrik V eller någon dess motsvarighet på jordens yta Han är i den punkten oändligt mer uppriktig än hans själsfränder i Vendå och förstaden S:t Germain. När de peka på den fallna storheten medan de tänka på aristokratin, så är den sednere för vår legitimist allt, och tbronen var bloit för bonom någonting, så Jänge ban på den såg aristokratiens befryndelse och representant. Men han älskar denna förgångna tid, i hvilken han fann sin sambällsåsigts nu mera för alltid lförlorade ideal, och han hatar af sin sijöls innerIsta, än bestämdt än omedvetet, hvarje tilldragelse, Ihvarje menskligt väsende, som medverkat till förlusten. Passionen er hans snille dess lyfining: det ljungar fram, likt en: heraldisk örn, med: den lena vingen af silfver, den andra af korpens färg — vargent och sable ömsevis — och ömsevis sänkande i solglans eller svart natt, hvad det med Iden ena eller andra öfverskyggar; likväl så, att Idet solbeglänsta minskas småningom under hela färden. tills bårens svarta kolorit slutligen höljer tal. Hvad kan vara mera ljust hållet, mer bjert Tglindrande i invelens förgskimmer, än fribetstiIdens, hjeltar, 4720 års excellenser par exeellenee, i deras purpurmantlar och med sin furstevärdighet kring tbroninnehafvarens purpur; i rang Hans pörer, i makt banps öfverberrar?... Lovisa Ullyika får redan en stark skuggning;ty hom djerfdes latt mäta sin kraft med aristokratiens och fostrade len son till dess tämjande. Men hon var ändå sjelf lättling af ett urgammalt hus; bennes rang som sådan går derföre i afräkning som en ursäkt, och skuggningen tjenar blott att ge så mycket mera relie! åt de ljusa partierna af bennes bild. Gustaf IN utförde hvad hon grundlagt; till vedergällning iderför befinnes brännmärket tryckt på hans hjerta. Det är svart; men för öfrigt är bvarje tum a ;bonom en aristokrat och hans yttre ligger öfver. allt i dagern. Det är blott i smyg vi få kasta en blick på den mörka fläcken i hans innersta. Hans son, den fjerde Gustaf, var en riddare san: peur sans reproche, på karakterens Vä Å nar; men hela hans olycka härleder sig väsendtIisan AnRh anliot tacknarens framställning alldeles ; DB ee Mm MM FF