Aftonbladet – 7 maj 1844, sida 2

——HHJFF RT RR vilse under det rysliga ovädret. Man fann hos honom en liten klocka, som jag igenkände, emedan han visat mig en bristfällighet derpå. Jag bar gömt benne intill denna dag; hon visar på en olycklig timmal — Hvilket fasansfullt ödel sade Constance, häftigt upprörd. pMin kära Dammartin, må denna bedröfliga bändelse dö med oss båda.n Skall jag nu skicka ers nåd sin kammarjungfra? frågade gubben med en djup bugning; men Constance afeloz allt biträde, och han aflägsnade sig långsamt. Nunnan sjönk ned på en stol, tryckte de sammanknäppta händerna mot sina ögon, och fördjupade sig i det förflutna. Hoa hade ömt älskat sin äldre syster; tidigt moderlösa, slöto de sig så mycket innerligare till hvarandra, som fadern hvarken Var deltagande eller kärleksfull. Då de vexte upp, blef la Coste medlem af deras hus, han var grefvens handsekreterare, en väl bildad, talangfu!l, svärmande man, lidelsefull men utan kraft. Små uppdrag rörande böcker och no tor gåfvo stundom anledning till ett närmande som la Coste fiatligt förstod att öka och gör: ännu mera intressant genom en viss bemligbets fullhet. För båda systrarna blef han en vaknpan de kärleks ideal, men Constance så, den afgrund vid bvars brädd hon stod. I benone lefde en de af faderns anda; bon kände, att hon måste upp höra att vara bans dotter, i samma ögonblick bo; vågade tänka sig sem la Costes maka. Annu ha de den unga masen icke gjort Dågon skillnar mellan systrarne; han tycktes egna båda sin dyr kan, båda trodde sig vara föremålet för de ljufv: sånger, lwaruti ban klagade en vördnadsfull oc!