Aftonbladet – 3 maj 1844, sida 2

korerad: en katheder öfverdr2gen med svart kläde och prydd med silfverkaudelabrar, nedanom hvilken stod Tborwaldsens bröstbild i gips, med hufvudet omgilvet af en frisk lagerkrans. Akten öppnades med den herrliga Marcia funebre af Beethovens bekanta Simfonia eroica, arrangerad för pianoforte å quatre mains och violin-qvartett, här dubbelt besatt. Derefter uppträdde såsom talare Akad. Docenten Mag. Malmström, och föredrog en väl utarbetad skildring af den store konstnärens lefnad och en kort öfversigt af hans förnämsta arbeten. Etter talets slut afsjöngs af en vald sångarkör Kreutzers sköna melodi: Droben siehet die Kapelle, hvartill Hr Nybom för tillfället hade författat ord, och slutligen Beethovens sång: Tonernas vågor. Vi äro öfvertygade att ingen från denna konstlösa men bjertliga högtid bortgick utan uppvärmdt och rördt sinne.n — Om Skandinaviska sällskapet lemnar Upsala Correspondenten följande notiser: Detta sällskap, som i början fick bestå en hård kamp för sin tillvaro, börjar pu att mer och mer tillviona sig de bildades ueltagande. Ibland dess trehundrade medlemmar befinna sig största delen af akademiens yngre lärare, och många af de äldre, dessutom flera ståndspersoner och alla i staden bosatta auktoriteter. Det innesluter inom sig icke små krafter, om de lifvas. Så t. ex. innefattar det den förnämsta delen af studentkorpsens musikidkande ledamöter; den nyligen organiserade sångkören uppgår till närmare 80 personer, och en serskild afdelning fiones för uppförande af instrumentalmusik, hvilken, om den utbildas, utan svårighet bör kunna gifvasymfonier för mindre orkester och med största lätthet quatuors för pianoforte och violiner, o. s. VY. Sällskapet eger äfvenledes början till ett bibliotek, hvartill det i dessa dagar fått en ganska dyrbar förökning ifrån studentersamfundet i Cktristiania, bestående af en samling nyare norsk litteratur, förnämligast i historia, statsvetenskap och vitterhet, flera planchverk och musikalier m. m. En dylik gåfva är äfvenledes att förvänta från Skandinaviska sällskapet i Köpenhamn. De författare och förläzgare, som tillhöra sällskapet, hafva deremot öfverenskommit, att till de korresponderande sällskaperna i Christiania och Köpenhamn aflemna exemplar af sina arbeten, hvilka af detta sällskaps styrelse emot. tagas och såsom utbyte öfversändas. Redan hafva fle ra bokhandlare och förläggare utom sällskapet förklarat sig benägne att till detsammas disposition öfverlemna exemplar af sina förlagsartiklar. Måtte fiera följa deras exempel. De hafva derigenom den vissa fördelen, att få sina bokhandelsprodukter kända uti grannländerna genom föreningarnes litterära journaler. — Svenska vitterheten saknar sedan gårdagen en bland sina största utmärktheter från den sednare tiden: Dahlgren dog i går f. m. — Utgifvaren af våra muntraste poetiska julkalendrar, Bellmans lyckligaste efterträdare och en ibland de mest lifliga och naturfriska idyllsångare, som mnoråen egt, kan icke vara obekant för någon Svensk. Mindre allmänt kändt torde vara, att den jovialiske sångaren egentligen var komminister i Storkyrkan, och såsom sådan en utmärkt tjensteman och en verksam, om än till åsigterna någut flyglig, representant inom presteståndet vid de tre sista riksdagarne. Dalgren var son af en bruksinspektor i Östergöthland och född den 20 Juni 1791. — Bland de konstnärer, hvilka tofva att med sina toner hålla den musikälskande allmänheten skadeslös för den långa tystnad, som älven i tonkonstens rike nu varit berrskande, böra vi ejunderlåta att nämna en ung pianovirtuos — herr Sigismund Goldschmidt från Prag — hvilken i dessa dagar anländt till hufvudstaden. Då vi åtskilliga gånger varit i tillfälle att höra honom, anse vi oss på förhand kunna nämna, att han, i likhet med de flesta nutidens virtuoser företrädesvis tillhörande den s. k. romantiska skolan, i sitt spel ådagalägger en färdighet, precision och bravur, som man knappast kan tänka sig i en högre grad. Då den utflygt, hvarpå han nu är stadd, är bans örsta, har han ännu icke hunnit förvärfva sig ett sllmännare rykte, ehuru det står att förmoda, att ett sådant i en framtid icke kommer att uteblifva. fö a i TT