komma — i korthet sagdt, detta stycke ser något schilerhafiv ut emot de öfriga, som äro långt korrektare arbetade. nGondoliersången, (a? 5) har föga gemenskap med sitt ämne, och vi tvifla storligen att den hedervärda Gondolier-societeten i Venedig (om en sådan existerar) skulle finna denna sång användbar i yrket. Som rent musikalisk produkt betraktad, är den ej utmärkt; isynnerhet är den rytmiska konstruktionen något leda bruten, t. ex. på 2:dra raden, före orden: till min flickas fönster, der en takt saknas i rytmen. Vid en flyktig granskning skulle man mellan 40:de och 11:te takterna vilja upptäcka cen förkastlig gång i basen, men vid närmare påseende finner man att E i 11:te takten icke bärleder sig från As, utan från Es uti den föregående, hvilket är alldeles i sin ordning. Vårsången (M 6), kör för mansröster, har för litet sjelfständig melodi och röjer ännu någon brist på erfarenhet i bebandlingen af den fyrstämmiga manssången. I förbigående sagdt, lyckas det i allmänhet sällan att bringa klarhet i denna satsart; bättre vore att använda den mera lediga och lätta trestämmiga satsen, helst i stycken af lifligare karakter. I Drömmarne (M 3) ådagalägger författaren en lycklig uppfattningsförmåga och en liffig fantasi. Till orden t hvars öga himlen strålar, solbeglänst och mild (första gången), förekommer en något matt fras, som dock måhända skulle vunnit mera intresse, om författaren hade i 9:de, 40:de och 41:te takterna från slutet gifvit basen en mera melodisk och omvexlande gång. Det lilla tonmåleriet på ordet målar tar sig ganska väl ut, såsom ock redan en annan kritiker träffande anmärkt. Sången 4n dic Nachtigall (M 2) är ett ganska intagande stycke. Ett lätt, naturfriskt behag genomsår det hela, och att detta har en mera tysk än nordisk karakter tillkännager en fin takt hos författaren. Periodbyggnaden är otvungen och naturlig och erbjuder en behaglig omvexling, utan att störa det helas symmetri. Lyckligast har dock författaren varit i sången Till min Skyddsengeln. Den okonstlade, barnsliga pietet, som uttalar sig i dikten, finna vi äfven i tonerna, itergifven med en träffande sanning. Det hela öfvergjutes af ett eteriskt, öfversinnligt behag, som, efter ef:s öfvertygelse, försäkrar denna komposition om en plats bland våra bästa arbeten i denna väg. En väsendtlig förtjenst hos författaren är, att han våde i de bättre och de svagare sångerna afhållit sig rån all popularitetsjagt, så vidt man derunder förstår )emödandet att väcka uppmärksamhet genom anslåenle af den gröfre sinnligheten; äfvensom att han biehållit sig fri från den romantiska skol-sjuka, som cke ens lemnar våra talangfullare tonsättare oansripne. Vid ett konseqvent fortsatt sträfvande efter let sanna sköna i konsten, och en strängare räfst vid publicerandet af sina arbeten, torde ganska vackra esultater från denna unga talang ej uteblifva i en ranm tid KV