Aftonbladet – 2 maj 1844, sida 3

sin rätta och ena mening, är föjjaktligen någo helt annat än på egoism. MUSIK. Sångstycken vid Piano, komponerade och Er Di rektör Ahlström högaktningsfullt tillegnade c mw. Söhrling. — Stockholm, Björkman. -— Pris: 4 Rdr Bko. Det är ett besynnerligt factum, att våra yner tonsättare merändels välja sångens — romansen fält till tummmelplats för sina första försök. Dett förhållande tycks grunda sig på en temligen all mänt gängse fördom, att denna konstgren erfor drar mindre förstudier och praktisk erfarenhet mindre rikedom i uppfinning än de öfriga — e fördom, som redan a posteriori vederlägges af de; omständigheten, att äfven bland våra bästa ton sättares talrika arbeten i denna väg endast få ut märka sig genom någon Högre förträfflighet. Dess miniatyrer erfordra icke mindre konstrik behand liog än större taflor: konsten att på håret träff uttrycket i: det hela, att med finess återgifva des: särskilta pointer, att gifva symmetriskt sköna pro portioner åt sammanställningen af de särskilt: delarne, att slutligen låta den musikaliska former på det innerligaste sluta sig till den poetiska, utar att störa den fria, sjelfständiga utvecklingen af der förra — denna konst är en produkt af den hög sta artistiska mognad, och endast få tonsättare hafva förmått tillegna sig den. De raånga miss tag, som både utoch inlandets större komponi ster begått i denna väg, tala tillräckligt härför Dock vore det ej olämpligt, att den unge nybör jaren i kompositionen försökte six uti denna genre om han blott egde nog urskillning att välja texter, som icke erfordra en djupare ingripande be: handling, och sålunda gradvis kunde föra honom till mognad för konstens högre uppgiter. I de! stället se vi honom ofta stadd i en vanmäktig strid med problemer, dem hans kraft ännu icke är vuxen, och likasom Götbes Zauberlehrling) dukande under för de andar, dem han under mästarens frånvaro på egen hand besvurit upp, emedan han icke känner det hemlighetsfulla ordet som bringar dem till lycnad. Dock, om vanmaktens fruktlösa ansträngningar fö rete en bedröflig syn, så är det deremot intressan: att se den ungdomliga, i frisk utveckling stadda kraf. ten med gladt mod bekämpa de hinder, som ännu ligga mellan den och dess fulländning. En sådan an blick gifver närvarande arbete. Detär det första hvarmed Hr Söhrling offentligen uppträder, men af inre kriterier kan man likväl sluta, att det derföre icke är hans första försök i kompositionen. Hr S. visar här, att han icke är en nybörjare: han befinner sig i det stadium af sin utveckling, då den kaotiska formlöshetea är afkastad och de första Jjusstrålarna inbryta i den arbetande fantasien, då förståndet och inbiliningskraften börja förstå hvarandra och lägga grund till det förbund, som utgör ett oundgängligt vilkor för mästerskapet i all konst. Oaktadt detta arbete således på långt när icke är en mogen produkt, kan man dock icke säga att det är medelmåttigt. Medelmåttans element är det stationära, och hvarje steg utom dess trånga gräns motsträfvar dess natur. Hr S. visar sig deremot i ett jemt framåtsträfvande; här finnes ingentirg stelnadt, inga hårdnader, inga petrifikater: en frisk lifsvärma röjer sig öfverallt, ständigt beredd att drifva nya skott på det unga trädet. Men — es irrl der Mensch, so lang er strebtn, säger Göthe, och äfven Hr S. har icke låtit feias bevis på denna sats. Med sin rörliga, men ej i någon sällsynt grad uppfinningsrika fantasi uppfattar han ofta på ett träffande sätt sina ämnen, men röjer då och då någon osäkerhet och ojemnhet i hållningen. Stundom tappar han tråden och trefvar i mörkret (t. ex. i 4 4 och 3); sådant är menskligt, men han borde förtegat sitt missöde för allmänheten; någon gång har hans praktiska vana vid behandlingen af någon viss konstform varit otillräcklig, såsom i JM 6. Vid andra tillfällen deremot har ban lyckats framtränga till fullkomlig klarhet, t. ex. i M 4, och i J4 2 har han åtesinstone kommit detta mål ganska nära. Vi ha nu på förhand yttrat vär tanka om de fiesta sångerna, och vilja blott tillägga några ord, för att söka motivera den. De svagare styckena må, såsom billigt, göra början. Notturnon (Je 4) bar en lofvande början, men blir under fortgåendet insnärjd i modulationer, som bhvarken motiveras af textvrden elier den musikaliska gången. Modulationen till dominanten (vid slutet af pag. 2) skulle varit af god effekt, om ej kort förut en utvikning till C moll blifvit gjord; härigenom har harmoniseringen fått ett brokigt och föga smakfullt utseende, — 1 tredje takten från sångens början hade den der förekommande hbårdheten blifvit undviken, om författaren på 3:dje fjerdedelen användt dominantseptim-ackordet på C, med sin upplösning åt F moll på den 4:de fjerdedelen. — På pag. 3 uti 9:dra takten efter fermaten bade qvint-progressionen undvikits, och basen tillika fått en vackrare gång, om författaren t. ex. på 4:sta fjerdedelen hade lagt sekundackordet på Es, och på den 2:dra terzqvart-ackordet på C — ännu ett par harmoniska oriktigheter före