Aftonbladet – 2 maj 1844, sida 3

dom, som gör honom skicklig, att väl utföra det honom i sådant afseende gifna uppdrag. Det är då ganska klart, att när valmännen komma tillsammans, för att förrätta riksdagsmannavalet, de måste bärvid censeras lika goda, d. v.s. hafva lika stor röst hvardera, utan afseende på om den Jena är rikare eller fattigare än den andre. Detta står visserligen på personlighetsprincipen och bör göra det, emedan det just är till följd af det personliga förtroendet man i sin ort utses till valman. För öfrigt är detta ingenting farligare eller underligare än hvad som sker på sjelfva riksdagen, och det redan nu i hvarje af de fyra stånden. När riksdagsmännen till exempel i bondeståndet sitta i sitt plenum och diskutera frågor och man slutlgen kommer till votering, så voterar bvarje bonde med en röst likasåväl som en annan, utan allt afseende på hvad större eller mindre förmögenhet han bemma eger. Likaså inom sjelfva presteståndet. Biets insändare vet säkert, att hvarje af det andliga ståndets ledamöter har ait gifva en hel röst, antingen han är pastor i ett litet eller stort pastorat. Och inom adeln — på samma sätt. Den fattigaste ledamot på riddarhuset afgilver vid voteringar en röst, som beräk. nas till samma vigt och värde som den rikaste srefves? Hvaraf kommer allt detta? Af personlighetsprincipen. Personerne äro nemligen riksdagsmän, i de stånd der de dertill blifvit valde, till följe af det förtroende hemmavarande kommittenter satt till deras karakter; och i det stånd (adeln) der de nu äro sjelfskrifne, äro de det likväl icke såsom större eller mirdre fastighetsägare, utan såsom capita. Insändaren torde således begripa att den kära personlighetprincipen, i dessa fall icke blott hvilar på ganska goda grunder, utan äfven att den i det närvarande representationssättet gäller i allt. hvad sjelfva riksdagen angår. Att utsträcka denna princip i och för valmännen var således hvarken något äfventyriigt tilltag eller i sig sjelf annat än fullkomligen rätt, enär valmännen hafva att utöfva ett uppdrag helt och hållet beroende af det personliga förtroendet alldeles i likhet med riksdagsmännen. Skulle man slutligen taga sig den friheten att fråga huru det kommer sig till, att Bi-insändaren har så mycket emot personlighetsprincipen, så torde ban härpå få svårt att svara. Så mycket man kan inse af hans uppsats, så vill han i stället hafva jordklumpsprincipen, eller egendomsoch penninzeprincipen här gällande i stället för menniskan och det menskliga förtroende man inom samhället sätter på en bepröfvad individs skickligbet att vara ombud. Vi fråga öppet: hvad har väl egendomen för en rättighet inom samhället, att sättas framför menniskan, så att den sednares vigt och värde vid sociala frågors afgörande blott skalt bestämmas efter och på grund af den förra? Som man finner, är Bi-insänderens åsigt af samhbället uteslutande materialistisk. Om han går i grund med sina tankar, anser han sambället sjelt endast vara ett samhälle af jordklumpar, af egendomar, af penningekapitaler, hvilka sinsemeilan fäkta, tvista och rösta öfver samhällsfrågorne, men såsom de olyckligt vis sjelfva ingen talegåfva hafva, måste de för sina rösters afgifvande begagna organer: och dessa organer äro de stackars menniskorna, hvarje jordklumps egare, organer som, efter denna princip, då ganska rätt endast hafva röstvärde efter jordklumpens storlek, som det talar för. En motsats mot denna materialistiska åsigt är den, som anser samhället egentligen bestå af menskliga individer: vara till för menniskornas väl och bästa. Denna åsigt är andelig, emedan på jorden ingentiog andligt finnes, utom hos menniskan. Personlighetsprincipen, rält förstådd, är således detsamma som sambällets andliga princip. Det kan icke hafva en sådan blott och bar, d. v. s. jordklumparne och egendomsprincipen kunna icke uteslutas ur samhället, men de måste alleneast få utgöra det undre, det lägre, det mindre vigtiga elementet, om staten skall kunna kallas förnuftig; och sambhällsskicket är andligt, jemt upp i samma förhållande som personlighetsprincipen derinom erhållit sin sanna betydelse: tillerkänts rättigheten att utgöra det ölre, högre, afgörande elementet. Jordklumpspredikanterna, till hvilkas parti Biinsändaren visat sig höra, vilja hufvudsakligen nedsiå personlighetsprincipen genom att göra den liktydig med egoismen. Men detta är ett groft misstag; så groft att, såsom vi hoppas, icke en sång dess egna kämpar tro derpå. Egoismen är blott det onda hos menniskan, men är icke menniskan sjelf: är icke individens egenskap annars in i de enskilda ögonblick, då den är felaktig och elak. Ett system, som säger att samhället består af menniskor och skall rättas efter principen för individernas behof och bästa, bar således ett al ina bufvudsystem att tygla, återhålla och om! TT or Tee om oo -—— So aff 2 se Km FA