Aftonbladet – 2 maj 1844, sida 2

fått namn af förakt, röjde sig isynnerhet hos Evgenie för allt som rörde andra. Ons hennes föräldrar, syskon, eller vare sig hvem som helst, voro ledsna eller glada, det bekymrade henne föga, än mindre bekymrade det henne eller de andra barnen, om, de sjelfva genom sitt uppförande orsakat dessa olika känslor. Modren sträckte sina påminnelser öfver seder, kick och yttre bållning, nära till hvad man kalar gnal, men vid minsta anmärkning från annan person visade bon missnöje och betog den all möjlig verkan, genom att vid dessa tillfällen slösa smekningar på barnen. Ioformator och guvernant höllos på ett afstånd, soma i barnens ögon måste sätta dem under en stor del af tjenstepersonalen, och föräldrarnes förmaning: J bören hafva aktning för edra läraren— tjenade till litet eller intet, då dessas fel och svagheter, af barnen upptäckte och påpekade, af föräldrarne upptogos och belogos, utan minsta bemödande att öfverskyla eller framställa dem i en mildare dager. Af sig sjelf faller det, att under sådane förhållanden mildhet, kärlek, ödmjukhet, ömsinthet och alla barna-oskuldens ljufva följeslagare, ej hos dessa unga varelser kunde finnas, än mindre trifvas och utbildas. Och hvems var felet? Jag vill ej utsäga den hårda domen. Men måtte hvarje qvinna som nalkas dessa små, hvilka äro Himlens tillhörighet, det vare sig, som mor, lärarinna, vän eller tjenarinna, vaka ötver sig sjelf och betänka: buru hvarje exempel, lärdom, varning, rättelse, ja allt, allt är af inflytelse för dessa späda väsenden, bvilka mottaga alla intryck med mera liflighet än vi äldre i allmänhet föreställa Oss.