Aftonbladet – 1 maj 1844, sida 1

toeim:ap 2. B elornynad. deras analogt, för framtiden: alltså vågade mar sluta Londonska traktaten, i Orientaliska frågan, ! trots af Frankrikes officielia opposition och rust ningarne: Guizots hemliga kommunikationer i Lon: don annullerade allt hvad Thiers, som för öfrig intet helgon är, sade och gjorde för Frankrike: ära och intresse; också såg man bonom krossa sit mot konungens personliga vilja i det afvörande ögonblicket. Allt hvad sedermera utom Frankrike blifvit sagdt mot befästandet af Paris, och alla de farhågor, som yttrats, är ett maskeradt spel, i samråd med Ludvig Philip. Pianen är slutligen helt enkelt, att med all makt påskynds arbetet, för att intaga en militärisk position, som tillåter att sedan föreskrifva lagar. Första steget dereter blifver att upplösa Parisiska och allt Frankrikes nationalgarde, ty man känner att det, jemte en materiel styrka, har ett oemotståndligt inflytande på linietrupperne; dessa förberedas imed: lertid genom 7 års tjenstetid (regeringen har till och med fordrat 8) till vana vid blind disciplin ech isoleras från hemmet. Dernäst upphäfves national-representationen såsom beslutande makt, och förvandlas — för att icke lemna ett alldeles tomt rum — till konsultativa ständer, i likhet med de preussiska; som förberedande till denna statskupp lärer redan fråga vara om organiserande af en stark gardeskorps. Vill Paris sätta sig upp motkontrarevolutionen, hotas det, och hotelsen verkställes, om så påfordras. Både af herrsklystnad, för at! öka sin trygghet, och af fördomar, så väl som för att åt sina utländska politiska trosförvandter lemn: garantier, som åter skola grunda fullkombegt förtroende, kommer regeringen en gång i besittning af absolut makt att införa institutioner, sådane ett dylikt system måste medföra dem. Planen är gigantisk och den enda möjliga kanske till ernående af ett dylikt resultat; men att den lyckas äs icke gifvet. Paris kan tyglas, men om landet re: ser sig? Man räknar troligen på den om sig gripande apathiep; men dels blir förändringen för stark att icke väcka den hos fransmannen aldri slocknande elden, dels har man, kanske bländad af de legala framgångarne hos en fictiv national representation och af passiviteten hos de. .s k bättre klasserna, förbisett att massorna finnas: Och dessas både opinioner och intressen sättasi rörelse genom absolutismens seger. Men denna. hotande fara skall återbringa till sans från den villervalla i begrepp och skiljaktighet i syftemål, som utgör ett af tidens bedröfliga tecken. AT en person, som fullkomligt känner perso. per och saker, har jag erhå!lit ett meddelande egnadt att sprida ljus i den ovisshet, Lamartine: roll lemnas uti. Hen, som börjat sin legislatori ska bana såsom ultra-rojalist, hade småningom mo: difierat sina opinioner till konstitutionella, d. v.s liberalt-monarkiska, och bans personlighet tillät intet tvifvel på hans uppriktighet, som än i dag allmänt erkännes. På en gång. inträdd på demokratiens område, har man icke blott undrat på detta fenomen, men anmärkt, att bhani parlamentarisk hållning och i alla andra yttranden iakttager en förbehållsamhet, den man kunde kalla aristokratisk. Afven om man hos en 50 års man gör afseende på lefnadsvanor och de första iderna, af hvilka alltid något blifver vidlådande, bar man dock svårt att tro, det en person som Lamartine, upphöjd till tänkesätt och rik på lefnadsklokhet, skulle af svaghet icke öfverskrida den gränslinea, som skiljer honom från det parti, hvars grundsatser han byllar. Nej! hans förblifvande på ett ovisst afstånd är planmessigt. Fan vill icke genom att fullkomligt identifiera sig med demokratiska grundsatser binda sina händer för framtiden: det är denna ban har i sigte. Hans syfte är att icke blott störta Orleanska dynastien, utan äfven att omintetgöra Julirevolutionen. Redlig nog är ban att vilja sitt lands och sitt folks väl, till och med efter högst liberala åsigter; men ban vill realisera dessa genom den äldre Bourbonska grenens återkallande. Med ett ord: hans nuvarande