Aftonbladet – 29 april 1844, sida 1

ika, samt der, efter slutad gudstjenst, gemensamt aflägga trooch huldhetsed, som efter denna kungörelse ärattryckt och hvilken församlingens då tjenstförrättande prest härigenom vänligen anmodas, att ljudeligt förestafvan. Härvid kan med skäl frågas: 4:o Har allmogen i wanvaminne aflagt sådan ed? 2:o Hvilken mansperson, menas? Alia utan undantag, myndig och omyndig, husbonde och dräng, 0. s. Vv. 3:0 Hvad betyder gemensamt aflägga? Skola alla på en gång ropa sina namn; hvilken vet då huru många som tiga; hvem hör hvad de säga? 4:0 Om den ftjenstf. presten icke villiar den vänliga, anmodan, som ban icke är pligtig hörsanama, skall då ingen edgång blifva af? 3:o Om få eller ingen af allmogen .gå eden, huru skall då förhållas? Men nu är t. ex. eden gången, och icke tjugu af en hel församling har, oaktadt prestens uppmaning, efterstafvat den; blir detta icke ett uppträde, som, så onödigt framkalladt, egnar sig: till åtlöje; och månre icke härvid den obehagbgheten inträffat, att mängden af församlingen lett deråt vid utgåendet ur Herrans hus. Också hafva presterna blifvit bestormade med frågor, huruvida böter eller annat ansvar ifrågakom för den, som uteblef från edgången; om drängar och gossar skulje svärja; om orklösa gubbar skulle framforslas och fattigbjonen (dygnarena) skulle infinna sig? m. m. På flera ställen hafva personer at allmogen, oftast just ibland de mest aktade och förmögne, afrest från kyrkan innan edgångsceremonien, och skrup!er låtit sig förmäörkas, som aldrig eljest ifrågakom mit. Allt sådant kon visst ej anses vara af någon betydelse, i fråga om folkets tänkesätt hvad beträffar sakernas pya ordning; men man hör ej undra om folket, ovandt vid dylika ceremonier, och benäget att alltid vid nya upptåg tänka sig vågra nya förhållanden, nya afsigter, nya förbindelser, visar en och avnan betänklighet. I allmänhet kan man ej annat än anmärka såsom en. oegentlighet i våra tiders bruk, sedan enväldet upphört, och lagen uppstått såsom rättesnöre så väl för regering som folk, att det gamla bruket af förnyad trooch huldhetsed ens skall kunna ifrågasättas såsom behöfligt. Betäönker man att alla tjenstemän, alla offentliga myndigheters medlemmar, presterskap, borgare och hela den del af allmogen, som uppfyllt beväringsskyldigheten, aflagt ed, som innefattar löftet att efterfölja successionsordningen, synes det väl, som för hela lifs-: tiden denna måste vara så bindande, som politiska eder någonsin visat sig kunna vara; men då är ju förnyandet deraf blott en anledning att sprida tvifvel om den förut aflagdasverkliga betydelse och vigt!