Aftonbladet – 27 april 1844, sida 2

Framför ett bord al mosaikarbete, på hvilket tt krusifix al siliver stod, i en af de nyss beskrifna karmstolarne satt en liten hepkrumpen summa, klädd belt och kbållet som min följeslaperska och sysselsatt att läsa uti en bok, som hon vid min ankomst boplade, i det hon vänligt bad mig sitta ner. Detta är abedissav, öfver hvars åldriga drag thronade ett det mest rörande uttryck al rodhet och aktuningsbjudande frombet. Själens inre frid, som så omisskänligt fravalyste ur hbennes milda, nästan barnsligt oskyidiga blick, tycktes redan halva höjt benne öfver alla jordiska småbestyr — och då so!strålarne, som trängde genom fönstret, började smeka hennes silfverlockar, förekom det mig, som lyste hennes anlete af ett förklaradt andligt skimmer. Sedan abedissan, tjed den mest intagande och tillvicnande vänlighet, gjort sig underrättad om föremålet för mitt besök, och jsg äfven bunnit lugna henne, med afseende å mniåvra hennes yttrade farhågor, att vi der uppe i böga Norden måtte alldeies frysa ibjelp, uppdr og bon den vackra brodösen att ledsaga mig till hospisen för de sinnessvage. I detta angenäma sällskep beträdde jag ånyo klostrets långa korricorer, genormvandrade några öppna platser, och kom till hospisen, som utgöres af fyra rader nätta hvitmenade envåningshus, hvilka i form af en paralellogram, innesluta en liten trädgård, der de vansinnige i skuggan af doftande träd, bland blommor, i all sköns frid och särnja vandra om hvarandra. Tre rader af nämnde bygenader upptoges af rum för de sinnessvage, den fjerde deremot af en betäckt gång (Promerois) der dessa vid dåligt väder spatsera. Det helas glada och vänliga utseende brytes angenämt af klostrets åldriga murar, hvilka tycka sluta de små hvita husraderna i sin moderliga famn. Hvar och en af de sinnesvage har sitt eget lilla rum för sig-sjelf, med bord, några stolar och hvilostället;någongång bo två eller tre tillsamman, när de kömma mycket väl öfverens eller