Aftonbladet – 26 april 1844, sida 1

medvetande och sjelfkänsla. Den Skandinaviska lideen åsyftar något, som den Svenske bonden icke påtänker såsom ledamot af bondeståndet, adelsIT mannen icke som riddarhusledamot, utan hvad begge vilja såsom Svenskar; den innebär väckelIsen och underbållandet af en nationalanda. Derföre är den för Sverige ett verkligt behof; och det bar också intröffat dermed hvad som vanligen händer när ett tankans behof gör sig oförmodadt gällande: skandmaviskheten har väckt ett ordentligt svärmeri, äfven bland män, Los hvilka det !jusa förståndet annars brukar föra husbondeväldet. Frågar man sig härvid om de Skandinaviska regeringarnes ställning med hänseende till denna återväckta id, och betydelsen deraf, så synes svaret ej ligga långt ur väsen. De tre riken, som innefatta denna gemensamma foikstam, bafva så olika statsförfattningar, att någon sådan ski!jaktighet, med sådan frändskap och mnärbelägenhet tillike, väl knappast står att träffa i aen öfriga verlden för närvarande. Danmärk är i afseende på sin grundlag en absolut monarki, men 1 verkligheten en konstitutionell; Norrige är till namnet en konstitutionell monarki, men i verkligheten en republik; Sveriges författning eger en i många stater urgammal samhbäl!sform: kastförfattningen. Sjelfva Tyskland, så rikt på historiska naturspel, erbjuder inga dylika olikheter hos samma stamfolk. Men sådana skiljaktigheter kunna omöjligen bestå i Jängden, sedan känslan af gemensamheten som stamfolk vaknat en gång. Under det att den Skandinaviska id2n omfattar alla tre staterna, måste den ena eller andra öfvergifva bvad som ännu sön !rar dem, och det följer häraf att regeringarne icke länge kunna undgå att hylla de anspråk på reformer, hvilkas tilifredsställande fordras för att utplåna söndringen. Incenting är lättare att tala öfver, än en obe stämd framtid, och till denna. klass hör ett gemensamt Skandinavien, hägringen af en nordisk vår. Vi skola derföre ej utbreda oss deröfver. Men så mycket boppas vi dock. vara klart, att denna ljusbild .af en Skandinavisk enbet icke har tillvaro blott i några unga roch obetänksamnia svärmares bjernor, utan att den eger sin prakti: ska betydelse, och det ej:-blott för umgängslifvet, eller för den vetenskapliga och litterära gemensamheten, utan för den egentliga statsrätten och samhällsförfattningens utveckling. -Visserlisen har denna praktiska sida icke blifvit serdeles framhållen i Skandinaviska tidningsblad, och sådant har sina lätt begripliga orsaker; men den är icke dess mindre till. Just häraf är äfven tydligt nog — i fall det annars behöfde serskildt påpekas — att någon officiell förklaring i ämnet, från rezeringarnes sida, icke kan komma i fråga. Men solen kan väcka och upplysa ett landskap äfven khakom molnen och utan att man behöfver varseblifva benne sjelf. Blott en omständighet vilja vi anmärka i detta hänseende. Betraktar man den utveckling, som redan egt rum, så skall man lätt och klart inse att hela det Skandinaviska sträfvandet på intet vis står i någon motsägelse mot de dynastiska intressena; framför alt icke i Sverige. Vi kunna tvertom och utan vilkor påstå, att folket i Sverige och Norrige är i hög grad tillgifvet den dynasti, som det ser på sina throner, och att man lyckönskar sig till en sådan herrskarestam. Ja, till och med i Danmark fröjdar man sig öfver Oscars namn och rykte, och vet att uppskatta hvad det vill säga när en utmärkt son efterträder en ryktbar fader. Men omedelbart ligger härvid för en dag, att hvarje id om Skandinaviens enhet måste framför allt ha till sin grund jemnlika statsrättigheter för alla tre folken. Ur denna synpunkt är Oscars första egentliga regeringsakt af mycken vigt och vittnar om en djup blick i hans rikens inbördes förbållanden. Den framlidne Konungen hade, i öfverensstämmelse med det fordna Danska bruket, kallat sig Konung af Sverige och Norrigen. Norrmännen tyckte sig derigenom tillbakasatta. Oscar åter har genast i sin första kunsörelse till Norrmännen, om tillträdet till regeringen, kallat sig Konung af Norrige och Sverigen och tillkännagifvit för sitt Norska Statsråd, att denna titel skulle bibehållas i alla! Norska regeringsakter. Man känner, sedan forntiden, att hufvudanledningen till omstörtandet af den Skandinaviska enheten var det ena folkets tillbakasättande för det andra. På ett mera nätt och bestämdt sätt än som nu iakttagits, kunde begge rikenas jemnlikbet inför deras gemensamma öfverhufvud i sjelfva verket ej förkunnas. Vi ha bittills blott inskränkt oss till Svenska olkets förhållanden. Vågade vi till denna framtällning äfven foga en önskan, så skulle vi utrycka henne i den förhoppningen, att då de Skanlinaviska rikena nu en gång behöfva hvarandra, le måtte på allvar förena sig, om ej såsom samvälle, åtminstone såsom stater, i en, ej mer aföndrad, utan gemensam politik. Ia, vi våga tilägga den öfvertygelsen, att hvardera af de begge eZerinsarne ej blott skulle derigenom vinna en lubbel vigt inom det Europeiska statssystemet, tan komma att stå dubbelt så högt i deras folks nening. Att dylikt hade sina svårigheter mellan len framlidne Konungen af Sverige och den framidne Konungen af Danmark, kan ej nekas. Men leremot kan man hoppas nu, att med en ny gereration. äfven ett nytt tidslynne måtte vara i intågande. — ——ee