Aftonbladet – 26 april 1844, sida 1

I Sveriges närvarande representationssätt, i det hela lriktig, men likväl så pass förfelad i hänseende till vissa detaljer, att man tydligen ser artikeln vara Tysk, och icke alstrad genom ingifvelser Ifrån något af de tre nordiska rikena. Okunnig läfven om vår uräldsta.författning, föreställer han Jsig att våra nuvarande Ständer och deras representationssätt räkna sin härkomst från urminnestid, och att den moderna iden af ett Folk och dess representation på grund af hvarje sjelfägande medborgares rättighet, utan afseende på ståndsskilnad, aldrig varit påtänkt bär förr än nu. Vi förbigå dessa undersökningar och reflexioner, som icke upplysa för Svenska läsare någonting, och återkomma med författaren till hufvudämnet. Sverige har väl äfven baft sina revolutioner; men de skedde ej till folkets förmån, fastän folket prisade och älskade sådana deribland, som bröto aristokratiens öfverdrift. Men Sverige kan icke sägas hafva fortskridit med tiden i politiskt hänseende, alltsedan de af Gustaf III och således ofvanifrån tillvägabragta statshvälfvingarne; och medan grundvalarne för dess ståndsförfattning småningom förfallit, bar det icke fått några andra representationsgrunder, som svara mot vår tids behof. Här befiona vi oss åter vid den punkt, hvarifrån oppositionen i Sverige, så olik den i alla anära länder, för närvarande utgår. Redan af det ofvan anförda kan mean inse det problem, som den föresatt sig och måste föresätta sig att bringa till lösning. Den vill icke, som i andra länder, egentligen kämpa mot Regeringen, eller mot dess mått och steg eller syften i vissa särskilda fall: den förer ett vida mer djuptgripanie ändamål i skölden: den fordrar, i stället för Ståndsrepresentation, en Nationalrepresentation: den fordrar för hela Folket hvad Stånden redan äga: den: vill se Medborgare i stället för Ståndsledamöter. Man kan af det föregående bedöma om den bar rätt i denna fordran. Men dess syftning är ej härmed fölländad. När inom de nyare representationerna en opposition uppstår, så organiserar den sig lätt inom den gemensamma representanteller ståndsförsamlingen, finner enighet. inom sig. och kan uppträda med sammanhållen kraft. I Sverige är denna sammanbållning gjord i det närmaste omöjlig, genom representationens fyrdelning. Man ser derföre oppositionen nästan aldrig såsom en gemensam vilja vid:-Svenska riksmötena; den kan så mycket mindre visa sig der såsom sådan, som den sjelf fordrar dessa riksmötens omskapning; som den icke önskar det gamla representationssättets utveckling, utan dess afskaffande. Mängden bland dem, för hvilka oppositionen kämpar, befioner sig ej representeråd. Oppositionen har af alla dessa skäl sin grund icke inom den nuvarande riksförsamlisgen, utan wutom den: den framstår egentligen såsom folkets gemensamma representant, och särskildt för den del deraf, som ännu är alldeles orepresenterad. Just genom saknaden af en Ståndsorgan för denna fordran är opposilionen i Sverige på dubbelt sätt nödsakad till hvad oppositionen i alla andra länder aldrig kan underlåta: att vädja till allmänna tänkesättet och allmänna viljan ..... Sverige har fört krig med många stater, men egentliga fiender har det ej haft mer än två: Danmark och Ryssland. Sedan det ide två första tiotalen af detta sekel förlorat Finland och förenats med Norrige, är Ryssland dess enda motståndare. Under det att den störa makten i öster står i materiella stridskrafter framom Sverige, står Danmark nästan värnlöst framför henne; och sålunda har för det förra uppstått Ett behof, för det sednare en inre möjlighet att närmare sammanhålla begge staterna. Men lika Jitet inom Sverige som inom Danmark röjde sig någonting i detta hänseende, före det märkvärdiga året 41840, som hastigt och opåtänkt återväckte ur sin seklerlånga slummer den tankan att alla tre de Skandinaviska rikena. voro danade för hvarandra. Denna tanka vaknade bos Folken, och aldraförst hos det Danska. Uppträdande i Köpenhamn, arbetade den sig långsamt framåt, och ändtligen öfver till Sverige. Här emottogs den med glädje och alstrade en stor och på djupet gående rörelse. Det behöfver ej spörjas hvad den egentligen åsyftade och betydde. I sjelfva verket innehöll den väl till en början intet för de första framställarne medvetet syfte. Närmanden — ,vänskap, — sbrödraförbund, — ett svall af känslor, under armod på planer och ider. Men sammanställes denna tanka med den samtidiga inre rörelsen i Sverige, så får den sin betydelse. Det Folk, hvarom Skandinavien ordar, har inga Ständer i Svensk mening; det Folk, som Dauskarne förstå, när de tala om sin representation, likasom det Norrska, hvilket är utan adel i samhällsbyggnaden, har ej den Svenska riksdagens fyra kaster; det Folk, med ett ord, som egentligen är gemensamt för hela Skandinavien, stamfolket, urfolket, tänker och känner sig öfverallt såsom ett helt, en enhet, hvari medborgaren gäller blott såsom medborgare. Det var alltså fullkomligen omöjligt att någon kunde ifra för utvecklingen af de Skandinaviska iderna och på samma gång för upprätthållelsen af den gamla Svenska ståndsrepresentationens murkna machineri; hvarje steg, som tozs för de förra, togs emot det sednare. Oppositionen hyllade denna åsigt i dess dubbla mening, om också dess ena hälft mindre medvetet ännu eller med flit cke tydligt uttalad. Vigtigare var en annan! y mcetändighat anna Jaa ctår I hära samma. ÅS mm mm ( MM 0 AA AA ee (TO PV Fd Mr -— —-— AA KV