Aftonbladet – 10 april 1844, sida 3

,I Polismäst.: En sjuttiofem års gubbe! ;) En polisuppsyningsman: Ja, herr. lagman, de jkan jag intyga, att vi hade mycket svårt att få mak med honom. sd c . Polismäst.: Nå, men då är det ju ett misstag, at Jen sådan stark man blifvit intagen på försörjningshus. Han kan arbeta. Vi få väl skicka bonom till Långbolmen, till korrektionshuset. ; Gubben: Gud bevars, nådi lagman! inte går det an... En sådan stackare, som jag, som hvarken ser Teller hör. Polismäst.: För ut honom! Han skall besigtigas tills i morgon. En annan anklagad träder inom skranket. Karlen. är klädd i en stor rock med en krage, som döljer bälften af hans lilla, klotrunda hufvud. Han har krokiga ben, och armar, långa som kung Carl den tolftes. av dor Mannen är skoarbetare och heter Svensson. Alla skoarbetare heta Svensson. Med stora steg går han polismästaren in på lifvet, stannar tvärt och gör en djup bugning. s En uppsyningsman tager skoarbetaren Svensson i armen och placerar honom på vederbörligt afstånd. Ny djup bugning. skådarne dra på munnen. oa Polismästaren uppläser rapporten, som innehåller, att den tilltalade dagen förut varit öfverlastad af starka drycker. Man beböfver blott kasta en blick på den tilltalade, för att finna, att han ännu i denna stund har en liten florshbufva: Polismästaren yttrar: — Hvad, karl! jag tror att du inte är nykter än! Långsamt och med tonvigt svarar den tilltalade: — Jo ... herr lagman ... jag är nykter nu ... på Guds makt. — Lit föra honom tillbaka i häktet, så att han får sofva ruset al sig! Målet uppskjutes tills i morgon. . EEE nn — I Najaden läses följande: Ett prejudikat, hvarpå vi fästa alla beväringsskyldiges uppmärksamhet. Vid någon af förlidet ärs beväringsmönstringar inom linet hände, att en bevängsskyldig önskade få lega och ställa annan karl i silt ställe, men blef af mönsterberren, berr-båron och landshöfdingen Nauckhof sådant förvägrad, af det skäl, att denne beväriogsyngling redan föregående året mönstrats, och då blifvit för svag syn ställd på förbättring, utan alt då anmäla sin önskan att vilja lega, hvilket, Enligt herr landshöfdingens alltid hittills föl;da princip, ovilkorligen bör anmälas första gången beväringsskyldig mönstras. Häröfver anfördes underdåniga besvär hos Kongl. Maj:t, som, efter det herr landshöfdingens utlåtande blifvit infordradt, resolverat: att hvarken 1812 års författning eller någon annan gifver anledning lill en sådan tolkning som herr: landshöfdingens; och hade herr landshöf dingen acke bordt den beväringsskyldiges behörigen framställda begäran förvägra, hvilket nu och till framtida efterrättelse länder. — Stigande industri. (Gefle d. 6-April.) Man såg för få år sedan en liten flicka, med. en liten hbarf i handen, dragand enliten kälke, vandra: från torgen till de ställen der bönder stannade med sina dragare, för att uppsamla de höstrån, som efter dem voro qvarliggande. Man såg med bifall, att någon fattig mor utsändt sitt barn att tillvärataga de föraktade smulorna, för att med det lifnära en get, kanske en ko, som med :sin mjölk lönade barnets möda. Snart blef denna industri allmännare — barnens och kälkarnes antal ökades, deras såväl barnens som kälkarnes storlek vexte, begär efter hö steg så småningom, att i stället för att åtnöja sig med hvad som låg lemnadt på gatan -och öfvergilvet, begagnades harfven, attien knapp vändning från den sidan af ett hölass, på hvilken ej egaren var tillhands, afrifva en och annan lapp; vidare djerfdes den med kälke försedde tillgripa ett och annat pund af det till salu utbjudna eller köpta pundade fodret, och ref. har sett pojkar, som ifrån ärdfolk annamat ett och annat pund af dem. eftersättas, ibland undkomma med sitt byte och ibland tvungna att lemna det i sticket, ofta med en handgriplig varning för slika tilltag. Härom dagen råkade han se några äldre pojkar komma springande med en kälke, lassad med pundadt hö, och ett par Dalkarlar förfölja, och, ehuru tungfotade; upphinna dem, samt tillegha sig såväl det stulna som transportmedlet. Så har denna i början prisvärda industrigren inom få ir stigit och urartat, och ho vet, om den icke slutigen så förkofrar sig, att ett och annat helt lass vortsnappas från egaren, derest icke polisen söker att lerföre lägga hinder i vägen. (Gefleb. L. Tidn.) rr ass