Aftonbladet – 4 april 1844, sida 1

denna sker, så väl som sin rätt att anmärka och bestraffa allt det, som han från denna anser afvikande, kan han derföre aldrig eftergifva. Erkännande i den menniska, den han vördar och lyder, blott och bart en broder och like, är han derföre i sjelfva sin vördnad och lydnad sjelfständig och frimodig. — — — Om allt förtryckande välde är förkastligt, så är ej mindre all sjelfförnedrande lydnad förkastlig, ja, en förnärmelse mot all christlig öfverhet och styrelse, så väl inom stat och kyrka, som i den enskilda sammanlefnaden. — — Med hänsigt till öfverheten är det en helig pligt för hvarje nitisk och trogen undersåte att med sin uppmärksamhet noga följa dess företag, på det att han må inse den vishet, den nitälskan för folkets väl och utveckling till äkta medborgssinne, som kungör sig i hennes förhandlingar. På det att detta må kunna ske, är det ej mindre vår pligt än rätt att oförstäldt derom älven yttra våra tankar. I mån af den frimodighet, den sans och det allvar, bvarmed detta sker, vörde vi äfven öfverheten; ty härmed vörde vi henne som en sådan, som, skild från all fåfäng maktlystnad, allt inbilskt förtroende till sin egen vishet och alla andra tomma och förderfliga anslag, i grunden endast älskar och vill befordra sitt folks väl och christliga odling. — — Men christlig ödmjukhet kan aldrig äga rum utan sjelfförsakelse och kärlek. Ju mera allt afseende på hennes egen upphöjelse och berömmelse är försvunnen, så att hon endast vill främja Guds lof och pris, desto ödmjukare är alltid en menniska. Men å den andra sidan, om vi ej skole söka vårt eget pris, utan Guds, så kan den ödmjuke lika litet fördraga, att det gudomliga värdet kränkes, vare sig bos honom sjelf eller andra. Derföre är i den rätta ödmjukheten tillika frihet och högbet. — — Det bor en sanningens och kraftens anda hos den rätt ödmjuke, som icke tillåter ett fåfängt verldssinne drifva sitt spel, så vidt han mäktar hindra eller afstyra det. De ödmjukaste hafva ock derföre i alla tider varit de största verktyg för Guds rikes befrämjande., Vidare säger förf. om en sannt ödmjuk: Skild från all phariseisk uppblåsthet öfver en redan hunnen sanningens och rättfärdighetens fullkomlighet, ramsakar den ödmjuke sorgfälligt sina egna brister, sträckande sig framåt mot — — allt hvarigenom mörkret skingras, kärleken förhöjes och skrankorna mnederbrytas, som stänga menniskor från hvarandra, — — — Utrymmet har redan blifvit alltför mycket taget i anspråk, och vi kunna derföre icke anföra några fiere citater. Men äfven detta kan vara nog. Förgäfves har vec. letat efter några irrläriga och vilseledande begrepp i dessa predikningar. Tvertom synes en sannut christlig, en äkta biblisk anda genomgå dem alla. .Ofver allt yrkar förf. med . värma och allvar på detta veridssinnets afklädande, utom hvilket ingen får se Gud, visar huru ändamålslöst det är att genom institutioner och yttre medel söka fjettra de vulkaniska passioner, som beherrska merniskobjertat, samt att den lefvande tron på och föreningen med Christo är den enda och sannaste förädlingskraften, det enda som kan betrygga både timligt och evigt, allmänt och enskildt väl. Klart och osminkadt framhåller förf. sanningen ölveralit; kraftigt och gripande, men derjemte lugnt och värdigt hestråffar och gisslar ban flärd, fåfinga, sjelfviskbet, småsinne, köld och likgiltighet för religionen, samt manar till en sann Gudsfruktan och en lefyende tro. Vi äro icke goda derföre, att vi förmå föra en inför verliden ostrafflig vandel, ty derunder kan dock hjertat vara lika orent, lika fullt med dy och orenlighet. Det onda måste uppryckas med roten, hågen vändas från verlden till Gud, sjelfviskheten underkufvss, allt uppoffras för Gud och nästan — se der de grundidder, som genomgå förf:s predikningar. Der förf. bebanglsr försoningen och tron, dessa vår kyrkas fundamentalläror, sker sådant i fullkomlig öfverensstämmelse med kyrkans allmänna bekännelse. Methoden är från den vanliga så till vida afvikande, att förf. går mera exegetiskt och didaktiskt till väga, än som vanligen är fallet. En kort expos och tolkning af sjelfva texten och derefter en tillämpning på det prsktiska lifvet — detta är den här begsgnade methoden. Alt framställningen