Aftonbladet – 1 april 1844, sida 2

Efter en pinsam stund af tystnad svarade domaren: — Men, min herre, det är ett oförlåtligt brott. — Det tillhör mig ieke, att i detta ögonblick bvarken gilla eller bestrida er tanka. Då jag sökte er, var det ingälunda för att tala med domaren eller den politiska mannen, utan med den, hvars lifs räddare Jag genom slumpens bistånd tyckats bli. Å , — I hvilker förfärlig ställning bringar ni mig icke! — Tänk på min, sennor, på gubbens, som bönfaller hos er, att afvända den redan lyftade bilan från det hufvud, som är honom lika dyrbart som hans eget. — Ni vet, att min makt icke sträcker sig så långt. — Jag känner hur stort ert inflytande är, och att det icke ges någonting, som ni icke kan erhålla af konungen. Markisen hvilade ansigtet i sina händer och förblef länge ett rof för en stark inre strid. Andtligen undföll honom ett ord, som inträngde till generalens hjerta mera smärtsamt än en förgiftad dolk. — Omöjligt! sade han. — Omöjligt!? Återtag detta grymma ord! — Gud är mitt vittne, att jag ville gifva mitt lif, för att tjena er; men jag skall aldrig kunna beslåata mig att förnedra mitt samvete till förrädare mot min tro; och min son, min egen son, skulle under dylika omständigheter ingenting kunna erhålla af mig. Ja, om ban begått det brott, att beväpna sig mot sin suverän, skulle jag utan medlidande skicka honom till döden, om jag också sjelf skulle förgås i samma ögonblick. — Barbar! vildsinte tiger! mumlade generalen för sig sjelf, i det han aflägsnade sig, jag har sås ledes; endast räddat ditt lif, för att se dig utgjuta min blod. Men darra, brottslige skrymtaret Om icke all rättvisa försvunnit från jorden, skall väl dess hämnande fackla en dag belysa straffet , på vidunder som du och dina likar. (Forts. följer.) r? (I