Aftonbladet – 30 mars 1844, sida 2

dra en torrvedsfackla: men knappt hade den resande öppnat munnen, förr än vapnet föll banditen ur banden. Under tiden hade visitationen uppbört. Nyfket fästades allas blickar på de begge samtalande. Kort derefter återvände de till det ställe, der banditerne och de resande stodo blandade om hvarandra i djup förvåning. — Tacka den herrn, sade röfvaranföraren och pekade på den okända, att j alla ären fria, och att man återställer åt hvar och en af er hvad han egt. Theodolindas far nalkades den okände, för att uttrycka för honom sin tacksamhet. — Det är nu icke tid, svarade denne; vi återse hvarandra i Madrid. Markisen tryckte lifligt bans band och ämnade återvända till sin vagn, då i detsamma en af röfrarne fattade honom i armen och hejdade bonom. — Kapten, sade han till anföraren, du begagnar i dag ett privilegium, som tillkommer dig, då du ger nåd åt desse, men en har du icke rätt att benåda. — Hvad säger du? — Sjuttonde artikeln af våra stadgar lyder, som du vet: då frågan är om någon domare, polistjensteman, alvurzil ete., kan endast truppen fria honom från döden, hvarti!l han är förfallen enligt nionde artikeln. Det för markisen Mendoz y Figuera utfärdade pass utvisar, att han är president i den höga militärkommissionen i Madrid, och vi fordra derföre, att ban blir bängd i första träd. Vid dessa banditens ord sunde den okände knappt återhålla Theodolinda, som i ögonblicket ville störta i sin fars armar.