Aftonbladet – 30 mars 1844, sida 2

THORVALDSENS DÖD. En korrespondent i Köpenhamn skrifver oss den 24 Mars på aftonen, att denne kanske mnutidens störste konstnär aflidit. Jag har i dag varit vittne till ett dödsfall, hvaröfver icke blott Danmark, utan hela den bildade verliden ska!l känna saknad. — På Kongl. Teatern skulle i afton för första gången uppföras Friedrich Hal!ms bekanta Griseldisp, och reden klockan half sex voro nästan alla platserna i Salongen upptagna. På första Parquetten, icke långt rån mig, satt en gammal, gråhårig man, hvars zenialiska och marquerade anletsdrag ovilkorligen måste fästa en främlings uppmärksamhet. Redan var simfonien nära sitt slut, och åskådarne afvaktade med spänd väntan ridåns uppgång; — då plötsligen en oro, en rörelse förmärktes bland dem, som närmast omgåfvo den gamle. Det gråa hufvudet hade fallit ned på bröstet, — det blixtrande ögat hade förlorat sin eld, — kroppen var ett ögonblick lflö. Af de omkringvarande blef han genast förd till sitt logis uti det närbelägna Charlottenborgs slott. Fiere på Teatern tillstädesvarande läkare skyndade dit, och gjorde åtskilliga försök, att frånrycka döden ett så dyrbart byte — men förgäfves! Den man, som fordom så ofta gjutit Lif i den kalla, döda stenen, som skapat så många själlulla bilder af MassaCarraras marmor, var nu träffad af dödens bämnd. I Thalias Tempe! (hans älsklingsställe), omgifven af tusendetals beundårare och vänner, samt vid tonerna af Beethovens simfoni hade hans ande flyktat hän från jorden, — — — — Det var Thorvaldsen. — — 8. Vi tillägga följande från en annan hand: Som en löpeld utbredde sig redan samma afton detta sorgens budskap öfver hela staden; ingen mottog det utan en smärtsam öfverraskning, och så skall det mottagas icke blott af hela Danmark, som i honom förlorat sin namnkunnigaste medborgare, men af hela Europa, af hela den bildade verlden. Ty en hvar vet att konsten med honom förlorat sin förnämsta idkare så väl bland hans samtida, som sedan mer än tvåtusen år. Redan en längre tic hade Thorwaldsen befunnit sig mindre väl, sannolikt till följe af. en benskada, hvaraf han led. Likväl hoppades både han sjelf och hans vänner, att detta generella illamående, som icke hindrade hvarken från arbete eller från deltagande i sällskapslifvet, skulle försvinna med den återkomrande våren, då han ämnade än en gång besöka Italien, för att ordna sina angelägenheter der. Ännu de sista dagarna af bans kraftfulla och verksamma lif, arbetade han på modelleringen af en bröstbild af Luther, och hade dessutom på sednare tiden fullbordat en räcka af medaljonger, föreställande de serskilda konsternas genier, af hvilka Skulpturen, om hvars attributer ban ej var rält enig med sig sjelf, var det sista arbete ban fulländade. Likaledes hade han kort före sin död fulländat en ung Hercules och till en del en Esculap, båda bestämda att pryda Christiansborg. Liksom det åt hans arbeten och konstskatter helgade museum, hvars fullbordande kan icke skulle EU REPET oh v det vä pA a RR RR TR ET