Aftonbladet – 30 mars 1844, sida 2

så lätt ifrån saken, återvände till diligensen. Röfvaranföraren följde dem till stora vägen och upphörde icke att för den okände på det tydligaste sätt ådagalögga sin vördnad. Då de resande uppstigit i vagnen, hastade alla att uttrycka sin tacksamhet för den ädelmodige befriaren, hvilken tillfredsställde deras nyfikenhet genom följande upplysningar: i pFör tolf år sedan kommenderade jag en del al franska armen, som stod här i landet. En dag förde man till mitt läger en ung bonde, som blifvit tagen såsom spion. Hans öde berodde af mig; men hans ungdom intog mig till hans fördel, jag gaf honom nåd. Han visade sig så rörd bäröfver, att jag gjorde ändå mer, jag tog honom i min tjenst och han var hos mig tre år, utan att jag bade det minsta att förebrå honom. Först då jag reste från Spanien lemnade ban min tjenst. Jag kände igen honom då vi öfverföllos; ni såg att han tappade pistolen då Jag gaf mig tillkänna; men jag måste nästan hindra honom ifrån att falla på knä i detta ögonblick. Jag fordrade att ban skulle lemna oss fria; det öfriga såg hvar och en sjell. . . Sedan han slutat sin berättelse, vände han sig till Theodolinda. : — Jag tror mig gissa, sade han sagta till henne, att ni ännu skulle önska en förklaring: nå väl, ni är mig icke obekant: jag eger många bref, alla uppfyllda med loford öfver edra dygder, och jag bar dessutom ert porträtt, hvars likhet genast för mig upptäckte hvem ni var. — Hvad min herre, ni skulle vara . .. — Manuels onkel, general Raymond. : (Forts. följer.)